Ett fikarum där allt du säger blir kvar för evigt

Cecilia Djurberg ser Flashbacks diskussionstrådar bli teater med Spångs orkester

avCecilia Djurberg

Foto: linnea holm
Ur föreställningen ”Yttrandefrihet på riktigt, lr Flashback iaf”.

Att se nätforum som Flashback som ett slags scen, och dess diskussionstrådar som potentiella teatermanus ligger nära tillhands. Där möts olika slags människor med olika bakgrund och drivkrafter. De iklär sig roller och uppträder med repliker av skiftande kvalitet och trovärdighet inför en förväntansfull publik — som sitter redo med ruttna tomater och mer eller mindre kreativa inspel. Ibland är det roligt eller intressant, ibland absurt och konstigt. Emellanåt direkt osmakligt.

I Yttrandefrihet på riktigt, lr Flashback iaf iscensätter Spångs orkester material från autentiska Flashbacktrådar. Med sitt träffsäkra urval visar de hur det av vissa hatade och andra älskade nätforumet är mer än bara ett hangout för dödsknarkande nazist-sexister.


Föreställningen kretsar kring högaktuella frågor om yttrandefrihetens gränser och om fördelar respektive nackdelar med anonymitet på nätet. Klädda som vanligt folk i luvtröjor belyser ensemblen detta med flera nyanser. Dock hade de gärna kunnat få svarva till partierna där de avhandlar sin egen arbetsprocess; dessa får tyvärr spelet att tackla av.

Annars har Spångs orkester hittat ett fungerande, fysiskt gestaltande scenuttryck för alla dessa ocensurerade texter. Mellan symboliskt uppspända, röda trådar bjuds publiken på en episodisk resa genom varierade känslolägen och diskussionsämnen. Allt ifrån priset på Bregott till ett dubbelmord i Östersund. Det blir ett stressigt besök på drogakuten och ett gripande möte med de ångestridna som stöttar varann på psykforumet.


En höjdpunkt är gruppmötet som gestaltar en tråd om hur man som man dansar på nattklubb, och som efter en både rolig och rörande diskussion utmynnar i en förtjusande koreografi där slutsatserna dansas fram.

Men föreställningen problematiserar också varför Flashback inte är att betrakta som ett vanligt fikarum, som en intervjuad användare benämner det, eftersom det som skrivs där finns kvar för all framtid. Detta blir tydligt när en uthängd anhörig till offren i det omdiskuterade dubbelmordet vittnar om smärtan i att läsa alla smasksugna inlägg och spekulationer om sin familjetragedi.

”Men det är så här det är nu”, kommenterar en av Flashbackkaraktärerna, lätt axelryckande.


Jo, men om vi vill att det ska bli bättre och om vi är rädda om demokratin och yttrandefriheten måste vi ta gemensamt ansvar för miljön på våra digitala mötesplatser, vill jag replikera.

ARTIKELN HANDLAR OM

Flashback

Scen

Teater