En osäker investering

Claes Wahlin ser Tartuffe skruvas till på Moment teater

Foto: PETTER COHEN
Från pjäsen ”Tartuffe på banken”.
TEATER

Om man ska kapitalisera på en klassiker, måste utdelningen blir lönsam. Riskberäkningen måste balansera mellan låg och medelhög. Alltför liten risk gör att det ursprungliga kapitalet, (i moment:teaters fall, Molières Tartuffe), inte förräntar sig, utan behåller sitt värde. Alltför hög risk kan paradoxalt nog leda till samma nollresultat.

Säljaren, regissör Andreas Boonstra, måste övertyga kunden, (här publiken), om att denna investering (tid, biljettpris) är tillräckligt intressant. Annars är risken betydande att publiken köper en produkt som anses ha ett mer stabilt värde.


Så hur ser då moment:teaters prospekt ut? Säljargumentet inleds med några läckra kulisser som minner om det ursprungliga kapitalet (Molière). Hängande tygsjok visar exklusiva husfasader i en bankpalatsliknande ram. En halsbrytande och munter rekapitulation av kapitalet (Tartuffe) redovisas, allt för att kunden ska lockas till en modernare investering (Tartuffe på banken).

Denna investering (pjäsen) består i en rad dialoger mellan Banken Tartuffe och Kunden om vitsen med att låna i stället för att spara till bostad, och att när ett arv består av skulder åter låna till en framtida vinst redan nu. Dessa dialoger varieras ett antal gånger. Liksom i det inledande säljargumentet finns här ett antal metainslag. Skådespelarna kliver ur sina roller och småpratar, ett prat som redan i prospektets manus är skrivet i finstil.

Mot slutet bryter Café Moment in. De har startat bank, en filial till Banken Tartuffe. Publiken erbjuds kortfristiga öl- och vinlån. Återbetalningstid 20 minuter, sedvanlig ränta, ingen kreditupplysning.


Som kund har jag att ta ställning till erbjudandet. Onekligen finns här attraktiva moment (ingen ordlek avsedd), framför allt det käcka tilltalet, om än lite för gapigt, och själva företagsidén, att se hur den ursprunglige bedragaren Tartuffes kapitalisering på religiös osäkerhet uppdateras till ett ekonomiskt bedrägeri.

Samtidigt kan jag finna idén en smula lättköpt, bedrägeriets olika moment (se förra parentesen) kunde ha givits en mer komplicerad struktur, svindleriet står klart alltför tidigt, vad som följer är upprepningar. Detta må ha en skrämmande likhet med verkligheten, men då jag helst investerar i något som förräntar verkligheten, så är risken att jag väljer en konkurrerande en mer kapitalsäker institution.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Molière