Teater

Ett massivt entydligt flöde

Lars-Göran Ragnarsson och Susanne Karlsson som hångelsugna Ronald och Nancy Reagan.
Lars-Göran Ragnarsson och Susanne Karlsson som hångelsugna Ronald och Nancy Reagan.

TEATER

Det var längesedan jag såg något så pang på socialistiskt och feministiskt på en teaterscen, som Sara Gieses dramatisering av Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla. Uppsättningen är hejdlöst rolig och ångar av ironisk vrede.

Utgångspunkten är prins Charles svar, när en reporter frågade om han var kär i Diana: ”Ja. Vad nu kärlek är”.

Ja, vad är kärlek? Till exempel är det omsorgen som Lars-Göran Ragnarssons rart porträtterade Nancy Reagan öser över sin man Ronald, när gaggigheten krossat illusionen av att vara fri ”som en fiskmås på en moderatblå himmel”.

Strömquist utforskar heterokärleken med psykoanalys, sociologi och rätt mycket Gudrun Schyman (fast hon nämns aldrig), som tillämpar på par i allmänhet och olika kända figurer. Förutom paret Reagan och Charles och Diana, möter vi bland andra Jerry Seinfeld, Charlie Sheen och Whitney Houston. De får illustrera fenomen som att avvisande och dominans triggar intresse, och att kvinnor fostras till bekräftelsesjuka och män till emotionella öar.

Seriealbumet är färgstarkt, poppigt och tacksamt. Scenografen/kostymören Anna Heymanowska går loss i illgult, rosablommigt och grönt, och har återskapat prinsessan Dianas praktfulla brudklänning. Skådespelarna attackerar texten med furiös energi och härlig känsla i parodin. Rollbytena flyter som i en proffsig revy.

Ett stökigt drag känns igen från regissören Sara Gieses Riksteaternuppsättning av Jonas Hassen Khemiris Fem gånger Gud (2008): många i rörelse på scen, fulsång till illustrativa gamla hits, kännbara skarvar mellan tablåerna, mycket ironi. Det signalerar ”ungdomsteater”, och visst är Prins Charles känsla som gjord för gymnasieklasser, även om den i oroväckande långa stycken blir utdragen och ostrukturerad.

Budskapet har blivit rena pamfletten när naivistiskt tecknade figurer med pratbubblor bytts mot levande människor med vältränade stämband. Möjligen skapar det massivt entydiga flödet en bekväm distans där man liksom kan skratta sig igenom radikalismen och lämna teatern lika glad och sexistisk som man kom.

Eller kanske inte: känsligheten i scenen där Georg Brandes knäcker den begåvade Victoria Benedictsson har lång efterverkan. Och själv kan jag leva ett tag på turneringen av Gustaf Frödings berömda rader till ”jag köpte min kärlek för pengar/ för att det var gött var för mig”.

Malin Krutmeijer

ANNONS

Prova Nextory gratis i 30 dagar - marknadens största utbud av E-böcker och ljudböcker!

Extern länk från Nextory

Gå till Kampanjen

Publisert:

Aftonbladet

/

Kultur

/

Teater

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!