Vackra hijabis mot fördomar
Amelie Björck ser ”Svenska hijabis” på Elverket
TEATERRECENSION. Fem unga kvinnor håller i ändarna av tre vackert färgade sjalar. Från ena hållet flätar tre av dem sjalarna till ett kraftfullt rep, men från andra hållet flätar de två andra upp repet och gör det gjorda ogjort.
Scenen i America Vera-Zavalas och de unga kvinnorna Benins, Maryams, Ruhanis, Saras och Shamas föreställning Svenska hijabis kan symbolisera den så kallade slöjdebattens status quo under det senaste decenniet (minst). Och därtill: Det avgörande behovet av systerskap i frågan.
Vad står slöjan för – kvinnoförtryck eller frihet att uttrycka vem man är? Hjälper ett slöj-förbud kvinnor att bli fria? Eller innebär det kanske ett övergrepp att rycka av kvinnor deras kläder/burkinis på stranden?
Alla, från politiska teoretiker till vanligt folk, tycks ha åsikter i frågan. Många tar sig också rätten att ansätta de kvinnor det gäller. Det kan vara med överdrivet inställsamma kommentarer eller sårande frågor: Har du på dig den där när du sover? Blir du bortgift efter gymnasiet? Varför går du i prideparaden, vet du ens vad pride är? Och väsningarna sedan: Muslimhora, Åk hem till ditt land.
I Svenska hijabis tar fem modiga unga kvinnor frågan i egna händer i ett stycke stark och vinnande community-teater (tidigare Botkyrka Community & Dans). Detta slags teater har sitt rotverk i feministisk medvetandehöjande teater, psykodrama och brasilianaren Augusto Boals ”theatre of the opressed”. Poängen är att skapa kampgemenskap: Låta den som varit tyst gestalta sin erfarenhet för att hinna analysera, reagera och dela med andra som kanske, direkt eller indirekt, upplevt något liknande.
Utgångspunkten är att de fem unga kvinnorna själva valt att bära hijabi. Frågan om varför lämnas därhän till förmån för ett pärlband av personligt upplevda situationer och problem som deras val ställer dem inför. Återkommande är regnet av fördomar av typen: ”du får väl inte dansa, du är ju muslim”; ”du vet väl ingenting om sex du är ju muslim.” Utsattheten finns överallt, i skolan, på jobbet, på stan – men genom teaterprocessen förvandlas ensamhetssmärtan till stoff för en gemensam resning.
Föreställningen är rak och enkel och mycket vacker. Mira Svanbergs ljussättning gör de ljusgenombrutna sjalarna till viktiga scenografiska element och Paloma Madrids koreografi ger helheten rytm och kvinnorna tyngd och stolthet. Självklarheten övertygar och turnén över landet blir en viktig folkbildande insats. Respekt!
