Tyskarna kommer!

TEATER

BARBRO WESTLING ser Avignon- festivalen starta på nytt

1 av 2 | Foto: Avignonfestivalens konstnärlige ledare Thomas Ostermeier sätter upp "Woyceck".

Det blev ingen teaterfestival i Avignon förra året. Men i sommar lyser stora röda plastbokstäver muntert upp vägen till Avignons officiella spelplatser samtidigt som texten påminner om de franska teaterfrilansarnas envisa kamp för bättre ekonomiska villkor. "Den som inte är för oss är emot oss" och "Det kommer att ta lång tid" är några av de röda budskapen. Samtidigt oroar sig de nya unga festivalcheferna, Vincent Baudriller och Hortense Archambault, för att just off-delen håller på att kväva den officiella festivalens föreställningar. Efter fyra dagars bombardemang av reklam och mycket fransk gatuteater förstår man deras oro. Över 600 fria teatergrupper, de flesta med lokal anknytning, svämmar verkligen över hela staden.

Anknytningen till region och publik är för 57:e gången fortfarande viktig i Avignon men nytt för i år är valet av en konstnärlig ledare. Thomas Ostermeier från Schaubühne i Berlin är ett gott första val för en festival som vill orientera sig mot det internationellt samtida. Men Ostermeier är tysk och han har med sig fyra egna och en rad andra mycket tyska teaterföreställningar. I påvepalatset, festivalens centrala scen och grundsten, spelas det i sommar för första gången på tyska och publiken är märkbart inte förtjust. I Olivier Cadiots och Ludovic Lagardes försiktigt prövande och formaliserade Oui dit le très jeune homme, efter Gertrude Steins efterkrigsbild av ett Frankrike vacklande mellan tysk ockupation och befrielse, påminns man om varför.

Thomas Ostermeiers Woyzeck är imponerande rik och stark som bild av vår tid. Lika fasansfull i sin ensidiga tomhet som obehagligt upphettad i sin sociala aggressivitet. Stora brant sluttande grå ytor, ett väldigt grått avloppsrör, lite vatten, vind och högt därovanför reklamens uppförstorade bilder av vältränade unga kroppar, öppna fuktröda munnar och sexiga blickar. Likt oberörda gudar ser modellerna ständigt ned på oss, de mycket små människorna.

Jag vet inte om man måste ha varit i tyska storstäders förorter för att känna att den depressiva scenbilden är sann. Men en fenomenal fingertoppskänsla för att skapa trovärdig stämning kring typer ur tysk underklass, det visar Ostermeier. De ensamma, utstötta eller halvkriminella som kommer till platsen, uteliggaren, alkoholisten, skinnskallarna. De som samlas kring den lilla Imbissvagnen och några plaststolar. Att Woyzeck finns här, på botten av vårt samhälle, är givet. Bruno Cathomas skyggar krumryggad i sin bruna jacka. Sedan roar sig Ostermeier med att göra Kaptenen ( Felix Römer) till en kroppsmedveten exhibitionist som Woyzeck måste raka i både rumpa och skrev och doktorn ( Kay Bartholomäus Schulze) till en knivskarpt smal dealer i ljus slips och med injektionsspruta under den svarta läderjackan.

Det är inte bara den sociala ramen som Ostermeier spikar, han ställer också Woyzecks fråga: om vi är natur, vart för det oss? Pjäsens många korta men lösrivna scener har Ostermeier gjort än mer fristående genom att lägga in musik och dansnummer. Plötsligt dyker rapparen Spike upp och en oförliknelig hip hop-trio. På samma sätt som det inte finns någon "politik" att rikta sig till däruppe, bara reklamens bilder, finns det inga uttryck människor emellan, därnere. Alphaville på radion och oi, oi-dans eller hip hop bildar ett slags melankolins gemenskap.

Om den hårda samhällskritiken finns i det visuella hos Ostermeier, viskas eller skränas den ut i långa politiska haranger hos tyske regissören Rene Pollesch. En anarkistisk festplats med tre estrader, en för teknikerna, en med glitterfransar och en dold av signalröd galon. Det är där inne det händer, publiken får bara följa med via videokameran. Här byter man mustascher, peruker, tillverkar egna pass och är fulla av politisk upplysning och rock n" roll. Man vill kramas, undkomma hela Lidl-hetero-maffia-skitsystemet och inte förlora sin intensitet i borgerlighetens nedsuttna fåtölj. Samtidigt som man driver ett slags snabbköp. Tråkig plakatkonst men hysteriskt annorlunda teater!

Teater

Barbro Westling