Den charmerande ondskan

avClaes Wahlin

TEATER

Claes Wahlin njuter ett lyckat tyskt gästspel

Foto: ARNO DECLAIR
”Richard III” på Dramaten.

Titelpersonen i Shakespeares Richard III besitter vissa egenskaper, eller kanske rättare egenheter, som en skådespelare måste behärska för att historien i denna tidiga Shakespeare-tragedi ska fungera. Hans framfart måste verka sannolik, att gifta sig med änkan Anne efter hennes make Edwards död tvärs över dennes kista, det kräver sin man. En sak att hon är dödsförskräckt, ett nej innebär rimligen hennes snara död. Men han charmar henne.

Charmen måste inte bara övertyga henne, utan även publiken. Att Rickard på grund av sitt lyte, puckelryggen, tidigt bestämmer sig för att spela skurk kan ses som ett spel, en lek på blodigt allvar. Han har det gemensamt med Hamlet att han tar på sig en roll i pjäsen. Han vet lika lite som Hamlet vem han egentligen är, och när han väl börjar ana vad han har ställt till med, då är det för sent.

I Schaubühnes gästspel under Bergmanfestivalen har den omsusade regissören Thomas Ostermeier hittat rätt skådespelare för rollen, Lars Eidinger. En lismande, charmerande och livsfarlig Richard som en först inger sin förtrogna – Buckingham, Catesby, Ratcliffe, med flera – förhoppningar om upphöjelse. Men sakta, i Ostermeiers uppsättning ganska snabbt, märker de nyckfullheten och blir alltmer skräckslagna.

En uppsättning som börjar med fest, konfetti, hög musik och en närmast filmisk inledning lägger ambitionen högt. Hur hålla detta löfte? Med omväxlande hård rockmusik på högsta volym och stillsamma, närmast tvekande kammarspelsscener, får uppsättningen en andning och en rytm som obönhörligt vrider tragedin till Richards undergång.

Eidinger står hela tiden i centrum, han leker, flirtar med publiken, skojar med sina skräckslagna undersåtar och blir alltmer förtjust i sitt spel. Men han blir också mer ensam, det fysiska avståndet mellan Richard och övriga ökar. Den råa, industriliknande scenen, som ekar av den elisabetanska scenens arkitektur, töms; vad som till slut härskar är övergivenheten.

Ostermeier har en sällsynt förmåga att hitta rätt form för de pjäser han iscensätter, han är inte det slags regissör som har en egen stil, utan låter dramat avgöra hur det ska framställas. Richard III handlar här inte bara om makt, ondska och korruption, utan om identitet. Richard söker sig själv, men förlorar sig ett sökande som saknar band till samhället. Som ett slaktdjur hänger han från taket i slutscenen, ett slut som han helt och hållet själv regisserat.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater