Gammal makt som ny

Cecilia Djurberg ser sorglig och träffsäker nutidsteater

avCecilia Djurberg

TEATER

Foto: Martin Hellström
Jacob Ericksson och Åsa Widéen i ”Backstage”.

”Missnöjets vinter är förbi för oss, nu strålar sommarsolen…” Rickard III:s poetiskt mångtydiga öppningsreplik inleder kongenialt den nyskrivna, högaktuella Metoo-pjäsen BackstageTeater Giljotin.

I en ring av stolar påbörjar en teatergrupp arbetet med Shakespeares skurkdrama, som inte sällan tolkas metateatralt som ett skådespel om makt. Dramatikerdebuterande Emerson Berglund har skrivit det flerskiktade manuset ihop med Inger Edelfeldt och regissören Kia Berglund, och sammanfört teatervärldens maktkamper med Shakespeares.


Dämonregissören Alex, underbart satirtolkad av en kolerisk Jacob Ericksson i bekant grå kofta och med ett välplacerat ”sörrö”, har utan förvarning bytt ut huvudrollsinnehavaren till ett mer känt namn. George, som gör självsäker entré i sotarmössa och solbrillor i Josef Säterhagens gestaltning, ska spela den maktgirige kung Rickard. Men inte bara den utbytta skådespelaren (Björn Wahlberg) är missnöjd, utan även Inga (Åsa Widéen) som nu måste spela mot George.

”Vi ska förflyttas oss till en tid, där människor är beroende av varandras lojalitet och en plats där man vet inte vem man kan lita på, där kampen om makten har börjat, en plats där rädslan styr”, säger regissören Alex . Men det blir uppenbart att medeltida maktstrukturer gäller även här och nu. Regissören tycks ha bott under en sten som inte förstår det märkliga med att be Inga spela kåt, när hennes rollfigur Lady Ann just fått veta att maken mördats.

Inga protesterar, förstås, vilket regissören, förstås, avfärdar. Konflikten trappas upp när det framkommer att något hänt mellan henne och George, något hon inte ville och upplevde som porrigt och obehagligt. Men kanske hon inte sa tydligt nej. Hon vet inte. Lady Anns spottloskor mot kung Rickard blir Ingas privata. George är rädd för att bli uthängd och teaterchefen (Angela Kovács) för skandal om detta kommer ut.


Ett dramatiskt muller lägger sig över scenen. Med humoristisk tillspetsning i regi och skådespeleri och textens känslighet för problemets komplexitet skildras hur maktstrukturer och genikulter upprätthålls av teatervärldens olika rollfigurer och varför de är så svåra att bryta. Julia Marko-Nord spelar den stöttande regiassistenten Kim, som enligt teaterchefen är enögd och inte förstår den ansvariges perspektiv. Med snitsig, shakespearsk dramaturgi blir Kim bondeoffret och det öppna slutet ett sorgligt bevis för behovet av denna pjäs just nu.

ARTIKELN HANDLAR OM