Framtiden som interneringsläger

Anyurus roman blir halvlyckad teater

Av: Amelie Björck

Publicerad:
Rita Lemivaara och Tina Pour Davoy i Johannes Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” på Unga Klara.
Foto: Mats Bäcker
Rita Lemivaara och Tina Pour Davoy i Johannes Anyurus ”De kommer att drunkna i sina mödrars tårar” på Unga Klara.

Farnaz Arbabi har berättat hur tagen hon blev av Johannes Anyurus vackra och otäckt visionära roman om islamofobi och karikatyr-relaterad terror från 2017. Och som så många teatermänniskor nu för tiden som läser en bra bok ville hon ta den och göra den till teater.

Stoffets frågor om vad hemhörighet är, om vi människor längre är värda att kallas en ”kärleksdikt skriven av Gud”, och om vi förstår vilken framtid vi just nu riskerar skapa, förblir förstås precis lika viktiga på teaterscenen som i romanen. Med den senaste tidens brutala terrordåd och polariserande statliga motreaktioner har dystopins relevans dessutom snarast ökat. Jag önskar bara att Arbabis konstnärliga grepp funkade lite bättre.


Framför allt första akten saknar energi och poetisk förhöjning. Platsen är Hondos seriebutik i hyperrealistisk scenografi, där den unga kvinnan Nour och två män begår den terrorattack som – i en version av framtiden – utlöser en rasistisk diktatur. Det är väldigt mycket som ska klargöras i denna upptakt, orden blir många. Nour kommer från den onda framtiden, har landat i en ny kropp – varför hennes roll fiffigt dubbleras av Ester Claeson och Tina Pour Davoy – och får nu chansen att hejda mardrömsutvecklingen genom att förhindra terrordådet. Allt detta berättar hon dessutom för Författaren (Astrid Kakuli), varmed en distanserande metanivå tillkommer.

Om första akten blir rätt stolpig (att ge Lars Vilks-figuren en löjligt stripig peruk ovanpå hans dryghet blir liksom tårta på tårta) så utvecklar sig scenspråket ofantligt i andra akten. Vi är nu i Nours onda framtid, där interneringslägret Kaningården är helvetet på jorden för judar och muslimer. Det är storslaget hur scenrummet vidgas och terrorns verkningar får ta bombastiska uttryck i form av projektioner, snurrande dervischdans och en upprepad utfodring med infernaliska skinkmackor.

Porträtten av Nour och hennes närstående fördjupas här och tidens spiral visar sig och suger tag. Men synd ändå att dramat faller isär i två delar. Den mardröm som Nour faktiskt räddar oss från, får en så mycket starkare gestaltning än det mer familjära, men likafullt oroande, alternativ vi lever med i dag och ännu kan vända till något bättre.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.