Trädgården går i bitar

Mikaela Blomqvist ser en obegriplig och överdriven version av Tjechovs ”Körsbärsträdgården”

Foto: OLA KJELBYE
Mia Höglund-Melin, Jesper Söderblom och Fredrik Evers i ”Körsbärsträdgården” på Göteborgs stadsteater.
TEATER

Tjechovs ”Körsbärsträdgården” avslutas som bekant med en komiskt subtil scenanvisning där en sträng brister i fjärran. I Anja Sušas version på Göteborgs stadsteater tar i stället Lopachin, den nyrike bondsonen som sedermera köper trädgården för att bygga semester­bostäder, fram en motorsåg redan 30 minuter in i föreställningen.

Där pjäsen, vars hela intrig egentligen utgörs av försäljningen av gods och trädgård, ursprungligen handlar om en adel i tillbakagång och en medelklass på frammarsch vill Suša med sin uppsättning i stället behandla den samtida medelklassens passiva nostalgi över den förlorade välfärden och längtan till ett inbillat idylliskt förflutet.


I stort har Suša dock behållit ­originaltexten, med små förskjutningar som att den unge, framåtblickande studenten propagerar arbetskritik och den gamle Firs sjunger Internationalen genom bastuba. Till texten har Suša dock, liksom i sin stökiga uppsättning av Ungdomen är deras sjukdom på Backa teater för ett par år sedan, lagt oändligt med förfrämligande rekvisita. Det är buktalardockor, kräfthattar och skateboards.

Scenograf Helga Bumsch har med en skärm förminskat stora scenen avsevärt och mer än ett gods liknar den med sina träpaneler ett gammalt hobbyrum, där det adliga syskonparet Ljubov och Gajev spelar rundpingis.

Framförandet är medvetet fars­artat. Emelie Strömbergs husa Dunjasja, som med sitt parodiskt blonderade hår, rosafluffiga tröja och totala dumhet tangerar rent klassförakt, skriker mekaniskt ut sina repliker som en taltelefon med ljudvolym på max. Simon J Bergers brutala Lopachin, i Trumps karaktäristiska solariesolbränna, talar inledningsvis så tillgjort lismande att det är svårt att höra vad han säger och lakejen Jasja har försetts med utstående öron och en grov läspning.

Alla ryska namn uttalas överdrivet runt och nämner någon att de hör en berguv ligger strax någon annan på golvet och flaxar och hoar krampaktigt. Halvvägs in pausas pjäsen för lite spridda samtidskommentarer i mikrofon om konsumtionshets, SD och tiggeri, ­teman som i övrigt inte på något sätt vävs in i föreställningen.


Sušas ”Körsbärsträdgården” utgörs således av en märklig kombination av obegripligheter och övertydligheter som, liksom oförmågan att på ett vettigt sätt förvalta äldre texter, dessvärre har blivit Göteborgs stadsteaters särmärke de senaste åren. Kanske är det dags att i stället rikta motorsågen mot den egna dekonstruerande estetiken?

ARTIKELN HANDLAR OM