En färd genom sorgens och hoppets Europa

Cecilia Djurberg rapporterar från teaterfestivalen i Avignon

avCecilia Djurberg

1 av 3 | Foto: Christophe Raynaud de Lage
Nous, L’Europe, Banquet des Peuples av Laurent Gaude och Roland Auzet

När människor på grund av krig drivs ut på farliga resor över Medelhavet är associationerna till Odyssén bara ett vågskvalp bort. På den 73:e upplagan av den prestigefyllda teaterfestivalen i Avignon (till 23 juli) angrips vår oroliga samtid via antiken i flera verk. Odysseus irrfärder löper som en Ariadnetråd genom det officiella teaterprogrammet, liksom brännande aktuella teman om ursprung, mellanförskap och kulturell identitet.

I Le présent qui deborde — Notre Odyssée II placerar Brasilienfödda Christiane Jathay Homeros sjöfarare i gränslandet mellan teater och film och mellan dikt och verklighet. Sju meter framför publiken är en stor filmduk uppspänd, som gör scenen till ett symboliskt ingenmansland. På filmen och utspridda i salongen spelar aktörerna sig själva.

Alla, inklusive regissören, är moderna Odysseus i exil som längtar hem till länder de inte längre känner igen. Deras berättelser på arabiska, kurdiska, grekiska, portugisiska, isizulu, kayapó och franska smälter sömlöst ihop med Homeros och det enkla men väl iscensatta greppet understryker att vem som helst av oss hade kunnat drabbas.


När kameran riktas mot den syriska skådespelaren Yara Ktaishe i stolen bredvid mig, kommer den akuta verkligheten nära. Hon flydde till Libanon, där hon nu bor, och riskerar deportering när hon återvänder efter spelperioden.

I Pascal Ramberts Architecture gör en österrikisk, intellektuell familj från början av förra sekelskiftet en odyssé över Medelhavet och genom Europas framväxande fascism. Det är en släktsaga med tjechovska drag, men även om den har uppenbar aktualitet och är väl framförd med blod och hjärta av den ljust kostymerade ensemblen, känns den mer lång än fulländad på prestigescenen Cour d’Honneur i Palais des Papes.

Fyller ut sina helvita kostymer gör dock det baskiska danskompaniet Kukai Dantza i stycket Oskara. Titeln är ett äldre namn för Euskara (Baskien) och i en scenografisk obduktionssal ligger en död pelotaspelare. Flankerad av en sångare petar de fem manliga dansarna elegant i regionens politiska sår när de med följsam mix av baskisk tradition och samtida, berättande koreografi dissekerar frågan ”Vem är jag?”.


Kraftigast intryck hittills under festivalen gör Laurent Gaudés och Roland Auzets Nous, L’Europe, Banquet des Peuples. Här avhandlas hela Europas identitet i en poetisk, polyfon odyssé genom Europas sorgliga historia. Den enorma ensemblen är som en antik, konfrontativ kör riktad mot framtiden.

Här matchas den uppsluppna festivalstämningen på Avignons gator och torg i volym med trummor, distad gitarr och körsång, men den allvarliga frågeställningen kontrasterar: Vad vill vi med Europa? Svaret är upp till oss alla och den välbekanta allsången i föreställningens final är hoppfullt vädjande: ”Don’t make it bad, take a sad song and make it better”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Medelhavet

Europa

Homeros

Scen