Den goda kvinnan i Göteborg

Foto: Inger Hayman, Mariann Rudberg och Lisa Lindgren i "Den goda människan i Sezuan".
TEATER

■ ■ Den goda människan i Sezuan skulle i Göteborgs stadsteaters version möjligen kunna heta ’’Den alltför omsorgstagande kvinnan i Sezuan med omättlig lust att vara behövd samt med ett ohyggligt dåligt självförtroende’’. Även om det vore en något oklatschig titel. För Brechts dilemma ’’Kan man vara god och ändå leva ett människovärdigt liv?’’ blir här en idé om vad kvinnor ger i fråga om godhet, och får låta bli att ge.

På den väldiga vridscenen, i en kärleksfullt uppbyggd, nattljussliten förstad någonstans, bor Shen Te, för tillfället fnask. I Lisa Lindgrens mjukblonda cigaretthesa gestalt, finklädd i jeanskjol och glittertröja, smälter hon rakt in i vilken underklass som helst från Rio till Hudiksvall. En av de där flickorna som lever enligt devisen: Att göra andra lyckliga, det är att vara god. När andra är nöjda med henne då pirrar det i kroppen. Och bara då. En bekant tjej, ironiskt benämnd ’’förstadens ängel’’ och kär i Yang Sun, en arbetslös flygare, en ’’trana med skadad vinge’’. I Robin Stegmars ryggradslösa, halvslappt sensuella version också han igenkännbar. Den lite smartare killen, just på väg att bli för gammal för rollen som kvarterets prins, vars sneda leende stelnat i en hjälplös grimas. En oemotståndlig men hopplös uppgift för en god kvinna, vilket någon borde tala om för henne. De tre gudarna som Brecht låter diskutera det godas omöjlighet blir här följaktligen tre luttrade tanter som likt pensionerade skolkuratorer bekymrat betraktar hur Shen Te bränner ut sig för en klapp på kinden. En flickfälla de själva för länge sedan sluppit ur. Så när förvandlingen kommer, när hon till sist ger upp och blir sitt själviska, hänsynslösa, onda alter ego Shui Ta, är känslan enbart lättnad. Äntligen.

■ ■

Det är en smula övertydligt av regissören

Anna Takanen

att tolka Brechts godhetsproblem som enbart ett om bortslösad kvinnokraft. Det hela framförs dessutom på sina ställen väl entonigt och av inte helt glasklara skäl brister ensemblen då och då ut i sång. Men att betrakta den alltför snälla flickan, hon som gör allt för att bli älskad, trots att hon uppenbarligen skulle må bäst av att våga fruktas och respekteras lite grann – att se hennes misslyckande som den goda människans undergång, det är en smart och sann tanke.

Teater

Jenny Teleman ([email protected])