Ingmar Bergmans film med extra allt

Drömmen om att vara sig själv blir en mardröm i ”Persona”

Foto: Emmalisa Pauly
Corinna Harfouch i ”Persona”.
TEATER

Drömmen om att vara, slippa spela roller och framstå som sig själv, bara vara, är vad Ingmar Bergmans konstnärligt ­häpnadsväckande film Persona handlar om. Regissören Anna Bergmann har i sin scenversion skruvat upp Bergmans dröm till mardröm. Skorrande, skärande och förvridet upplever den framstående aktrisen Elisabet Vogler allt och det gör henne stum och kontaktlös. Mardrömmen om äkthet drabbar så småningom även sjuksyster Alma som ensam är satt att vårda henne.

På scenen är det stora överdrifter. Bergmans svartvita minimalism är uppskruvad till en stumfilmslik inledningsscen. Flickrande kornigt grå/vit är filmbilden av ­Elisabet Voglers ­förfärade ansikte. De andras tal hörs metalliskt, inspelat, framförs utan levande kroppskontakt och till pålagd ­mimik. Skräckens ljud, huvudens ­maskinlika ryckningar, teveskärmens spöklika egenliv.

Det har gått 52 år sedan Bergmans film hade premiär, och inget på Intiman ska få oss att glömma det. Här öses det ur den häftigt samtida tyska teater­stilen. Gengångare i stripigt hår, glammiga sångnummer, bitande blodiga brottare, lite halvnaket genomblöta, kanske nånstans älskande, starka kvinnor?

Anna Bergmann ­arbetar hårt och smart med träffsäkra ­ironier. De metafilmiska greppen omsätts i sceniska distraktioner. Produktionen är ett samarbete med Deutsches Theater och påkostad därefter. Den extravaganta scenbilden dominerar fullständigt och förödande. Varje rörelse blir ett plask på det vattenfyllda golvet och en reflex i den speglande ytan och illustrerar på så sätt kvällens tema. Åskådligheten byggs ut när Elisabet Vogler lockar Alma till asiatiskt maskspel med vitmenat ­ansikte och teatralt uppförstorade gester. Lite roligt i stunden, alla bär vi mask, ­skådespelaren mest, men måste den gamla klyschan skrivas oss på näsan?

Bergmans arketypiska Fåröbubbla är här en bubbla av isigt blänkande stanniol, en plaskdamm under en speglande igloo-­kupol. Corinna Harfouch tiger som sugande diva men är ändå en sekond, för detta är Karin Lithmans kväll. Mot alla odds ­förmår hon teckna en rörlig och närmast självständig Alma som öppet reflekterar hur ”det inte hänger ihop” och ändå rör vid den smärta som inte kan, ­eller får, komma till uttryck.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater