Blodfattig vampyr

Claes Wahlin ser ”Dracula” på Kungliga operan

Foto: Carl Thorborg
Kristian Flor, Jon Nilsson, Sanna Gibbs och Johan Edholm i ”Dracula” på Kungliga operan i Stockholm.
TEATER

I Kungliga Hovkapellet händer det saker när Karen Kamensek dirigerar Victoria Borisova-Ollas första opera, Dracula. Det finns en framåtrörelse, rytmiska passager och en dramatik som tycks fungera utan solisternas röster. Knappt någon handling krävs för att Borisova-Ollas suggestiva musik ska fånga intresset. Redan hennes orkesterstycken har något bildmässigt över sig, färger och klanger som fyller ut rummet.
I Dracula ger hon plats för solisterna, nästan blygsamt stillar sig gärna orkestern för att låta ariorna och duetterna ta plats på scenen. Starkare är körpartierna, där orkester och röster organiskt smälter samman till en tät tonväv som växer och drar sig tillbaka likt havets vågor.

Att göra opera av Dracula är ett projekt i tiden. Intresset för det gotiska är stort och dess olika uttryck betydligt fler än under det sena 1800-talet när Bram Stoker skrev sin roman. Hans berättelse är en fiktiv dokumentsamling, vampyrer och andra egenartade fenomen skulle övertyga med hjälp av en vetenskaplig form och retorik. I modern tid har vampyrer hellre tolkats som allegorier kring allt möjligt: homosexualitet, främlingsfientlighet, kvinnoemancipationen, hiv (Coppolas film).

Kungliga Operan avstår regissör Fellbom för alla sådana försök. De stora, veckade tygridåer som omsluter den genomgående mörka scenen ska möjligen vara en teater anno förra sekelskiftet, kanske Lyceum där Stoker arbetade. I stället för analys får vi en rad tricks, flygande svärd, ljusprojektioner, svävande tygsjok och rök. Mycket rök. Möjligen är avsikten att iscensätta Dracula som en penny dreadful (tjugofemöresmelodram). Men för det krävs en ironi, eller åtminstone en scenisk distans, men varken ironi eller någon annan distans skymtar bland rökmolnen.

Denna illustrerade historia har dessvärre flera dramaturgiska svagheter. Bristen på personregi och de ofta nyckfulla scenerierna gör dessutom de olika scenerna rätt platta. Här har solisterna att själva försöka sätta avtryck, vilket inte är lätt eftersom de så ofta blir utkonkurrerade av scenografin. Bäst lyckas Lars Arvidsons vetenskapsman Van Helsing, hans scennärvaro och karaktärsrika basbaryton håller uppmärksamheten.

Det finns flera goda röster. Sanna Gibbs ger Lucy en längtansfull, viljestark sopran, Elisabeth Meyers Mina växer efterhand och Ola Eliason i titelrollen sjunger snyggt, liksom Johan Edholms Doktor Seward. Och som alltid framför operakören sina partier med en tät och samlad klang.
Musiken är alltså behållningen i vad som dramatiskt är en tämligen blodfattig historia där allt krut lagt på ljus och scenerier. Roligast har nog kostym- och maskavdelningen haft. Och så all denna rök på scenen. Inte undra på att brandlarmet gick.

ARTIKELN HANDLAR OM