Figurerna exploderar i glädje, sorg och kåthet

Staffan Göthes ”Kalkon i en resväska” är medmänsklig och djupt rörande

Peter Perski och Jonas Kruse i Staffan Göthes ”Kalkon i en resväska” på Teater Brunnsgatan Fyra.
Peter Perski och Jonas Kruse i Staffan Göthes ”Kalkon i en resväska” på Teater Brunnsgatan Fyra.

På Hotell Stella Mare i Staffan Göthes nyskrivna pjäs är glansdagarna redan över. Restaurangen är stängd på grund av ”leckage” och det lika slitna äldre glam-paret som checkar in får göra det bästa av situationen. Malin Bergs Bonnie i raffiga leopardtajts och Peter Perskis John-Anders som älskar henne in i döden dråsar ner i sina solstolar. I nästa stund slår de klorna i hotellets tredje gäst, den bildade och i egen utsago ”trixige och besvärlige” Stigbjörn Stigbjörnsson.

Kan han månne bli deras nya avgud? Denne högdragne man med Karlaplansmanér, som i Jonas Kruses inkarnation nogsamt viker sina linneshorts vid ombytet till badbyxor. Kan han bli en ny Wannah Trobo?


Staffan Göthe är så knasig och oförutsägbar som dramatiker. Wannah Trobo? En typisk Göthe-figur, denna fullfjädrade mytologisering av Bonnies förre man. Kanske var han mest en frigruppsskådespelare som klädde en levande kalkon i tyll till barnpublikens förtjusning. Men efter sin hastiga död har han blivit magisk – åtminstone är han gudomligt rättesnöre i Bonnies minne.

Malin Berg grinar nu stort och spänner kåtblicken i Stigbjörn. Hennes Bonnie för över sin besatthet på honom. Maken förblir hennes lojale facilitator, fast han minsann har en karriär som kändis bakom sig. Han talar gärna om sitt Sommar i P1.


Fantasier, drömmar och heta begär kränger hit och dit. Liksom ofta i Göthes dramatik är tiden ett flyktigt medium. Plötsligt har den udda trion firat både kräftskiva och jul med gran på hotellet. I en obetalbar scen går både Bonnie och Stigbjörn upp i limningen för att de inte får sin egen (eller i hennes fall Wannah Trobos) version av Räven raskar över isen. Skådespelarna dubbelarbetar som vuxna och barn i samma kropp.

Dialogen tycks så enkel: undertexten poppar hela tiden upp till ytan och låter figurerna explodera i ilska, glädje, sorg eller kåthet. Martina Montelius har i sin regikonst ofta visat briljans i detta, att få skådespelarna att släppa alla hämningar, utan att släppa skärpan. Och dessa tre gör det fenomenalt.

I stället för att bli ytligt blir det hela djupt rörande. Det går att känna med Bonnie och hennes livssorg och med Stigbjörn som är rädd för det mesta (till exempel Norrland). Och inte minst med John-Anders som offrar allt för sina nära, men alltid kommer i andra hand.


Min enda invändning rör slutet som alltför brant rutschar in i sorg och bitter kyla. Något mer hade behövts där. Det är nämligen svårt att ställa om från den övergripande känslan av öm fördragsamhet med det mänskliga.

Publisert:

LÄS VIDARE

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.