Dåtidens dödsdans

Claes Wahlin om ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” – ett inte helt modernt helvete

Foto: Bengt Wanselius
Lena Olin och Henrik Norlén i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” på Stockholms stadsteater.
TEATER

Vem är i dag rädd för Vem är rädd för Virginia Woolf? Edward Albees pjäs från tidigt 1960-tal fick premiär i en tid när teatern både kunde uppröra och var ett forum för samhällsfrågor och moral. I Sverige, där pjäsen fick Europa­premiär på Dramaten i Ingmar Bergmans regi 1962 (med Tommy Berggren som Dramatendebutant i rollen som Nick), var i alla fall inte kritikerna överförtjusta.

Allan Fagerström skrev i denna tidning att det var som ”om en mäktig pr-organisation plötsligt har trätt i pornografisk verksamhet”, medan Per Erik Wahlund menade att regissörens hela syfte hade ”gått ut på att i en omgivning av råttgrå mobilier och disktrasefärgad bomullskretong fastnagla ett skymfernas och förödmjukelsernas mönsteräktenskap, ett könens ställningskrig, ett gemensamt lidande”.

På Stockholms stads­teater ett drygt halvsekel senare så kan man föga förvånande konstatera att vad som en gång var provocerande, är i dag underhållande. Sex, sprit och sanningslekar är sedan länge konventionellt på teaterscenen och lever endast om replikerna är så kvicka som de fortfarande här är, i Östen Sjöstrands slitstarka översättning.

Som alla naturalistiska pjäser från Strindberg över O’Neill och ­Albee till Norén lever de också av ett sofistikerat skådespeleri. Det saknas heller inte på stadsteatern. Samspelet är fint mellan det frustrerade paret George och Martha, som får de unga besökarna Nick och Grynet som publik när de spelar ut sina bindningar till varandra.

Henrik Norlén inte riktigt hålla som den självsäkre strebern (han ska minsann göra den akademiska karriär George misslyckats med), men är god nog som stukad förförare av Martha. Josefin Ljungmans konjaksbegivna nippertippa Grynet är på kornet, inte riktigt närvarande lever hon i sin egen lilla värld som bara släpper in det yttre skeendet undantagsvis, och det med konsekvenser.

Peter Andersson gör en återhållen George, med precision fälls hans lakoniska, dräpande repliker och hans pondus låter oss se hur han är en fadersfigur för Martha. Lena Olin låter Martha röra sig från flicka till rebell, det finns ett försenat tonårsuppror i rollen, passande nog. Jag kan emellanåt dock känna hur Olins amerikanska erfarenheter gnisslar mot ensemblen; nästan aldrig stilla, gesterna ska ständigt ackompanjera orden.

Och amerikansk är ju denna pjäs, allt ska sägas, inget förtigas. Det blir lite som att betrakta ett inte helt modernt helvete från när det begav sig.

FAKTA

TEATER

» Vem är rädd för Virginia Woolf?

av Edward Albee

Övers. Östen Sjöstrand

Regi: Tommy Berggren

Scenografi: Annika ­Nieminen Bromberg

I rollerna: Lena Olin, Peter Andersson, Henrik Norlén, Josefin Ljungman

Scen: Stockholms stads­teater, Klarascenen

Speltid: 2 tim 35 min