Tyranner och sköna snubbar

Loretto Villlobos ser Unga Klara ta ett fast grepp om maskulinitetens normer och destruktivitet

Foto: SARA P BORGSTRÖM
Dag Andersson, Erik Linghede, Rita Lemivaara och Anders Johannisson i Unga Klaras ”Som man sår”.
TEATER

Unga Klara har nyligen utropats till nationalscen för barn- och ungdomsteater. Huruvida det sätter Unga Klara i framkant för barn- och ungdomsteatern i Sverige kan jag inte sia om, men åtminstone i nuläget tycks en hög känslighet för trender vara rådande.

I höstens program står nämligen maskulinitet, dess normer och dess destruktivitet i fokus. Ett angeläget ­tema som ligger i tiden inte minst när löpsedlar och sociala medier är översvämmade av övergrepp och våld som begåtts av manliga förövare.

Kristian Hallbergs Som man sår tar oss till en samlingsplats dit åtta män – alla med vitt skilda roller och positioner i samhället – har blivit kallade till ett möte. Ingen vet av vem, ingen vet varför. Med Mari Carrascos koreografi uppstår små eruptioner av kollektivt manlighetsgörande: ett aggressivt muckande på gatan, en fotbollslagsfotografi, manlig vänskap och konkurrens.


Det blir tydligt att snarare än sina individuella roller och ­positioner representerar dessa män arketyper av manlighet. Ta Maken till exempel, som upproriskt och ”med glimten i ögat” kallar sin fru för Regeringen, Diktatorn, Hitler … Eller Generalen, som har utkämpat alla slag från Gulfkriget till kriget i Syrien. Eller för den delen Feministen, som trots alla internaliserade slagord och teorier tycks vara blind för sina egna impulser att dominera.

Ja, alla män är en del av problemet och två gossebarn träder in på scen med en förkunnelse om att de nu ska ställas till svars. Snart löper en skärseldsliknande rannsakan av dessa män i en Golgatavandring genom ett maskulinitetens skräckkabinett.


På den stora röda mattan där det mesta av skådespelet tar plats är det luftigt med text och rörelse så att ingen av dessa former riktigt får fäste. Det är inte nödvändigtvis en brist hos föreställningen, snarare förstärker det kalejdoskopiska intrycket att det är fråga om strukturanalys före individuell skuld.

Tilltalet är tidvis absurdistiskt där tårtfirande får en viss framträdande roll i det destruktiva krigsmaskineriet som kanske är mansnormens största övertramp, men i slutändan blir detta kollektiv av män representanter för den skevhet i maktfördelning som är patriarkatets själva fundament. Studenten, Professorn, Gitarrkillen … från historiens värsta tyranner till alla sköna snubbar som efter ett par öl för mycket börjar tafsa, alla är de delar av ett och samma problem.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater