Pekoralen om Mary Page Marlowe

Claes Wahlin ser en tapper ensemble på Dramatens vridscen

Foto: Sören Vilks
Alexander Mørk-Eidems regi räddar inte Tracy Letts eländiga pjäs Mary Page Marlowe, som spelas på Dramaten, skriver Claes Wahlin.
TEATER

Det är en säker, för att inte säga tapper ensemble som spelar de tio olika åldrarna i Mary Page Marlowes 69-åriga liv. Vi får korta scener i en uppbruten kronologi medan vridscenen snurrar. Genomskinliga skärmar reflekterar ljus och och skapar nya, sparsamt möblerade rum medan till de olika årtalens hits ljuder ut jukeboxen.

Vi möter Mary Page som flicka, tonåring (som smakar sprit), ung mamma (som nu börjar dricka rejält), medelålders (dricker ännu mer och kör nästan ihjäl en man och hamnar i fängelse) och som åldring med syrgastub. Allt medan hennes män, mer eller mindre tafatta, byts ut, och allt medan Mary Page själv egentligen naturligtvis är en varm kvinna som vill så väl, men ständigt tar på sig den skuld andra belägger henne med.


Här skymtar fina små miniporträtt av Melinda Kinnaman, Kajsa Ernst, Emma Broomé (bäst), eller hennes olika män Shanti Roney, Reine Brynolfsson, Torkel Petersson, med flera andra. Tapper är ensemblen eftersom de vardagliga dialogerna är så platta. Det hjälper inte att översättaren tycker att samma idiom fungerar 1946 som 2015: ”Men hallå!” sa ingen tonåring 1958.

För säkerhets skull har varje scen samma dramaturgi. Vi hamnar i ett familjegräl (mamma-dotter, hustru-man, mamma-dotter igen) som avslöjar något förskräckligt som har hänt, håller på att hända eller förmodligen ska hända. Det enda skälet till den uppbrutna kronologin är att om stycket skulle ha spelats i kronologisk ordning, så hade det förmodligen blivit outhärdligt tråkigt.


Om vi nu skulle ha slumrat till, så får vi för säkerhets skull en symbolisk slutscen, där Mary Page besöker en kemtvätt och undrar om ett gammal lapptäcke med lite fläckar går att tvätta. Ungefär som hennes liv, förstår vi efter en halv replik: lappat, solkat och eländigt, men det är ju hennes enda liv. Slutreplik:
– Vad heter du?
– Jag heter Mary Page Marlowe!

Och ur högtalarna Here comes the sun. Ridå.


Att Alexander Mørk-Eidem har tonat ner spelet så gott det går, även om scenövergångarna blir lite väl mekaniska, räddar inte detta pekoral. Jag misstänker att Tracy Letts, författaren till eländet, kan ha tänkt sig ett mer aggressivt, expressivt spel. En del kunde ha räddats om man lät de olika tidsperioderna spelas i sin tids teaterestetik. Då skulle det ha kunnat bli en komedi, eftersom texten inte skulle spela någon roll

ARTIKELN HANDLAR OM