TA HEM HENNE TILL SVERIGE!

TEATER

TOVE ELLEFSEN LYSANDER har sett Victoria Benedictssons "Den Bergtagna" på teater i London

Foto: Benedictsson.

Den här hösten debatterar Dramaten: Vart tog de kvinnliga dramatikerna vägen? Stadsteatern har en liknande diskussions- och föredragsserie; Modärna kvinnor. Men på scenerna är det Strindberg och Ibsen som går, just de som i hundra år har dominerat på kvinnornas bekostnad.

I London har The National Theatre spelat en så gott som okänd svensk pjäs. Victoria Benedictssons The enchantment (Den bergtagna) hittades bland hennes papper efter självmordet i juli 1888. En gång har den spelats: i Stockholm 1910. Och det är lika pinsamt som stimulerande att sitta vid ringside på The Nationals Cottesloe-scen och upptäcka att den är briljant teater; intensiv och tragisk och med en vass, känslig dialog. Och grymt välspelad!

Regissören Paul Miller har med engelsk effektivitet skakat av 1800-talsdammet genom att helt enkelt sätta föreställningen på en arenascen. Rollfigurerna blir därför synliga på ett nytt sätt och vi på läktarna blir pjäsens fond och samtalspartner i en diskussion som känns djupt angelägen.

Nancy Carrolls intensivt lyssnande Louise Strandberg ställs mot Zubin Varlas resoluta, svartskäggiga skulptör Gustave Alland i en diskussion om kärlek och moral som går utöver kvinnan. För henne är kärlek ett livslångt projekt. Han, ständigt på väg mot nya erövringar, argumenterar för en kärlek som är fri, fast på hans villkor då.

Innan Louise ger efter flyr hon till ett Sverige som på Cottesloe har gustavianska möbler och födelsedagsgäster à la Elsa Beskows tanter. Men Patrick Drurys bankchef Möller är en farbror flickorna bör akta sig för. Den borgerliga moralen ger inget skydd. I valet mellan Georg Brandes och postmästaren i Hörby, med vilken Benedictsson hade barn, är utfallet givet.

En av orsakerna till att den svenska teatern har tystat ner pjäsen kan vara att den rymmer ett nog så sataniskt porträtt av Brandes, den tidens främste kritiker. Han recenserade under hela sin karriär aldrig någon bok skriven av en kvinna. Älskarinnans Fru Marianne (1887) sågades av brodern Edvard Brandes. ” Too much of a ladies novel” citerar dramatikern Clare Bayley i sin programartikel. Hon anser att George Brandes genom att rata Victoria Benedictsson både som kvinna och författare var en direkt orsak till att hon skar halsen av sig.

Med eller utan biografiska ekon är The enchantment en viktig referenspunkt i ett samtal som har förts i hundra år utan att vi fått höra kvinnornas repliker. Föreställningen bör snarast bjudas hit på gästspel.

Tove Ellefsen Lysander