Opera

Kärlek och sorg i förintelsens tid

Mats Larssons Gothes ”Löftet” – en opera med sorgkanter

Av: 

Claes Wahlin

Hanna Husáhr och Karl-Magnus Fredriksson i Mats Larsson Gothes ”Löftet” på Kungliga Operan.
Hanna Husáhr och Karl-Magnus Fredriksson i Mats Larsson Gothes ”Löftet” på Kungliga Operan.

TEATER

Historien om Susanne Markos föräldrar som gifte sig 1944, deporterades till Auschwitz strax efteråt, skildes åt, men överlevde och återfann varandra, kan beskrivas som en Orfeus och Eurydike-historia med lyckligt slut. Helvetet finns där, men ovan jord. Ava är den Orfeus som förtvivlat söker. Hennes man Tito är den som likt Eurydike försvinner bort i dödsriket, vänder tillbaka mot helvetet, innan han övertygas av Avas aria om kärlekens kraft.

Historier som gör fiktion kring Shoah kritiseras emellanåt. Förintelsen är en händelse så oerhörd att varje återgivning förminskar eller bagatelliserar den. Den givna motfrågan är hur vi ska minnas Shoah, om inte genom konsten. Är det inte så att framför allt litteraturen är den konstart som här nått längst?

I Mats Larsson Gothes opera Löftet Kungliga Operan märks denna problematik. Ett sätt att beskriva Stefan Larssons regi är att kalla den motvillig. Han avstår från en rad inom operakonsten självklara grepp och konventioner. Vi möter ingen rafflande dramatik mellan lägervakter och fångar, inga laddade sceniska konflikter, och ingen sockersöt romantik när de båda älskande till slut möts.

I stället får vi en gestisk iscensättning. Scenerna spelas, men återhållet och gärna riktade mot publiken, som ska de uppfordra. Enda undantaget är Hanna Husáhrs Ava, den som rör sig mest i det mörka scenrummet tömd på rekvisita där det räcker med en geometrisk plattform som kan höjas och sänkas som perrong, tågvagn eller bröllopsbaldakin.

Runt alla scenens väggar löper en bred svartvit film genom hela föreställningen. Vajande sädesfält, utsikt från tågfönster och (mycket) vatten i olika former ackompanjerar skeendet på scenen. Greppet påminner om Bill Violas videoverk till Peter Sellars uppsättning av Wagners Tristan och Isolde som visades på Berwaldhallen för några år sedan.

Löftet är närmast ett oratorium, körpartierna är många, ariorna fryser handlingen och Markos text kan sägas sekularisera 1700-talets många religiösa oratorier, alltså ett verk inte olikt Sven-David Sandströms rekviem De ur alla minnen fallna. Gothes musik är lojal med ämnet, orkesterklangerna lägger sig nära librettot, förstärker sällan, kommenterar emellanåt och är framför allt stillsamt effektiv, suggestiv och vacker.

Hanna Husáhr i huvudrollen gör en enastående insats. Hon är nästan hela tiden på scenen; hennes röst är stark och tydlig: en sopran med sorgkanter. Den andra huvudpersonen är operakören, som med samlad klang omsluter handlingen, omväxlande som de dödas respektive de överlevandes kör. Agnes Auers Rosa, som slår följe med Ava i andra akten, gör en fin insats, och i scenen med minnen av mammas kyckling uppstår det kanske enda lyckliga avsnittet i Löftet, dessutom ger körens minnen av mat före kriget lite färger på kostymerna. Helvetet har inga färger.

Hovkapellet har en god dirigent i Alan Gilbert, tydligt och med god känsla för sångare och kör håller han verket i precis lagom strama tyglar. Karl-Magnus Fredriksson som Teo måste också nämnas, hans inledningsvis optimistiska baryton får en passande trötthet i slutet när han väcks av Avas aria, ett slut som ändå måste läsas som att konsten är vad som inte bara håller liv i kärleken, utan också i minnet.

ANNONS

Njut av över 500 000 ljudböcker - prova BookBeat gratis i en månad!

Extern länk från BookBeat.se

Prova här!

Publisert:

LÄS VIDARE

När våld och krig märker barn för livet

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Opera

Mats Larsson Gothe

Kungliga Operan

Förintelsen