Mitt i prick på moraliteterna

Claes Wahlin ser ”Räven” och ”De sju dödssynderna” på Årsta teater

avClaes Wahlin

Foto: Maximilian Mellfors
Räven vill erövra Tuppen i Stravinskys opera.

Rättigheter hamnar lätt i fokus när Bertolt Brechts verk är på tapeten. I den nästan sittande pausen av operakompaniet Kamraternas De sju dödssynderna och Stravinskys Räven på Årsta teater, får vi lyssna till brevväxlingen kring operakompaniet och Det Tyska Förlaget. Weill & Brechts ironiska moralitet från 1933 måste till punkt och pricka framföras efter upphovsmännens ord och ton. Inga ändringar här inte. Som tur är finns det ett godkänt arrangemang för två pianon, och visst ska man följa upphovsmännens detaljerade instruktioner.

Kamraterna med husregissör Dan Turén har än en gång lyckats visa att inom scenkonsten är nöden uppfinningarnas moder, även när Ett Tyskt Förlag gör vad de kan för att motarbeta konstnärlig förnyelse. Scenen är en catwalk med publiken på vardera sidan. Stravinskys Räven från 1922, med ­undertiteln ”sjungen och spelad burlesk historia”, inleder.

Räven söker erövra Tuppen, men Katten och Baggen kommer till hans räddning i ­denna moralitet som delvis riktar sig mot kyrkan, men så inte här. Med masker och en animalisk koreografi presenteras historien i snabba, pregnanta bilder där de fyra manliga ­sångarna med all önskvärd tydlighet ger sina fabeldjur både röst och karaktär.

Räven kan ses som ett slags aptitretare till De sju dödssynderna (vilket kan få Det Tyska Förlaget att ringa advokater), där vi möter Annas försök att fara runt i USA och tjäna ihop pengar till familjens husbygge. Godheten, förkroppsligad i Anna II (hon är delad i två, en som sjunger, en som dansar), anklagas av Anna I för just det hon söker undvika. Världen är fel, Anna II har rätt, för att sammanfatta.

De sju dödssynderna skrevs i Paris inte långt efter att både Weill och Brecht tvingats fly Berlin. Som moralitet uppfattades De sju dödssynderna mer specifikt riktat mot sin tids fasor, i dag så kan man välja vilka av dödssynderna som träffar prick bäst: Girigheten eller Avunden? Knappast Lustan eller Lättjan. Regin och koreografin är både rask och väl utmejslad. Bland solisterna är Karolina Blixt en sceniskt säker och vokalt styv Anna I. Hon är dessutom snyggt synkroniserad med dansaren tillika koreografen Sara Ribbenstedt, Anna II. Övriga prestationer är utmärkta, nämnas måste Michael Schmidberger, liksom de båda ­pianisterna, Karin Haglund och Anna Christensson. 

Och Det Tyska Förlaget må protestera hur mycket de vill,
ironiskt nog så passar deras agerande som hand i handske i De sju dödssynderna.

ARTIKELN HANDLAR OM