Feel-bad av bästa märke

avAmelie Björck

Amelie Björck ser butoh möta krampaktig kropp

Tana Maneva i Concealed Party.

Performanceartisten Tana Maneva har aldrig väjt för att låta sin kropp inkarnera groteska och irrationella tillstånd.

Hennes tredje performance på Teater Giljotin, Concealed Party, är feel-bad-­kultur av bästa märke.

Scenen avskalad och vit. Utan Rikard Borggårds levande ­ljudlandskap hade lugnet kanske lägrat sig? Nu tycks ljuden närmast dra i Manevas nervtrådar som det ångestladdade inre som tvingar kroppen i rörelse. Under ett första parti dominerar subtila insektslika tickanden och skrapanden och Maneva, i vit klänning och butohblekt ansikte, rör sig som i halvslummer mot mjölkvita ytor. Men drömtiden spricker och ljudtrycket ökar. Zurab Rtveliashivili, som hela tiden suttit tyst i scenkanten, höjer rösten till ett hundlikt skällande där enstaka ord kan tydas: Don’t, Stop, Don’t.

Rösternas skälldynamik låter ana en uppgörelse mellan henne och honom. Igenkännbar verklighet sipprar in genom den fascinerande förvridna fysiska materialiteten. Genom Manevas precisa rörelser och spasmer återkommer kvinnors vardagsgestik – som gesten att rätta till hår och kjol – i en mardrömslik skrattspegel.

Hur magnetiskt det än är att ­betrakta en människokropp ”ur led”, sjunker temperaturen under slutet av speltimmen, när kvinnopersonan alltmer tar gestalten av en patetisk grogghagga som kämpar med en kliande blond ­peruk och ett läppstift som inte vill hålla ihop ansiktet. Denna sorgliga, vinskvimpande skepnad har vi sett gå under så många gånger förr.

ARTIKELN HANDLAR OM