Metropolis – fadersuppror och revolutionsdrama

Reporter: Amelie Björck

Publicerad:

Gestiskt och akustiskt skarpskurna rolltyper

Liv Mjönes spelar den jungfrulika arbetarkämpen Maria i Malin Stenbergs uppsättning av ”Metropolis” på Stockholms stadsteaters Klarascen   Foto: PETRA HELLBERG
Liv Mjönes spelar den jungfrulika arbetarkämpen Maria i Malin Stenbergs uppsättning av ”Metropolis” på Stockholms stadsteaters Klarascen   Foto: PETRA HELLBERG

Metropolis. I Thea von Harbous roman liksom i maken Fritz Langs världskända filmatisering från 1927 är det skalan som gör det. Den futuristiska storstaden gör människorna till myror.

Denna känsla av litenhet är svår få till på teatern. Klokt val då att låta karaktärer och känslospel växa i stället för hus.

Malin Stenbergs regi ger varje skådespelare utrymme att mejsla fram en gestiskt och akustiskt skarpskuren rolltyp. Den lurkigt svärande förmannen Grot blir lika sevärd som dekadenternas ansiktselastiska queen September i fräsig haute coture signerad Bente Rolandsdotter.

Kontrasten mellan den ljusa eliten och underjordens arbetarkollektiv (i danspartier som kan putsas ytterligare) ger iscensättningen liv. Till detta kommer kontrasten inom eliten, mellan dagarnas anala kontrollsamhälle och nätternas perversa orgier. Pinsamt likt Stureplan.

Som story kombinerar Metropolis ett halvgånget revolutionsdrama med ett fadersuppror. Lockad ner i underjordens maskinhall av den jungfrulika arbetarkämpen Maria, upptäcker unge Freder sin pappa Federsens slavar och vill befria dem.

Allt kompliceras då uppfinnaren Rotwang, en trashig Gollumtyp i slaktarförkläde fint gjord av Peter Viitanen, skapar en maskinkopia av Maria. Liv Mjönäs växlar vigt mellan den tindrande goda Maria och spastiska robot-Maria vars mål är att sätta på envar samt destruera Metropolis.

Metropolis-filmen utmynnade i ett patriarkalt feel good-slut, där sonen efter upploppen får sin far att ta i hand med arbetarledaren Grot. I efterhand tycks greppet korrespondera lite för väl med von Harbous förestående hitlerism: en stor ledare är bra, bara han lyckas dela sin vision med folket.

Det är här dramaturgen Sofia Fredén begår den nödvändiga revolten och ändrar på utgången. På Klarascenen går den artificiella Maria aldrig under till förmån för madonna-Marian. I sista sekunden smälter de båda samman: en fullfjädrar cyborg är född. Och hon får folket på sin sida. Ett omsorgens matriarkat utropas – samtidigt som den nya Marias hand enligt Freders sista ord är ”kall”.

Trots att ändringen allt annat än stagar upp de redan vilda referenserna till Babels torn, antik mytologi, Matrix och Batman har den mitt helhjärtade stöd. En hoppfull riktning etableras, men utan garantier för ett gott slut på vår era av artificiella intelligens.

Publicerad: