Hilmas inre himmel

Claes Wahlin ser en ny opera om konstnären Hilma af Klint på Moderna museet

avClaes Wahlin

TEATER

Foto: Håkan Larsson
Mette af Klint som Hilma af Klint i Benjamin Staerns nyskrivna opera Hilma - an opera about hidden art på Moderna museet

Att skriva en opera om Hilma af Klint är en god idé. Hennes ­intressen för andevärlden, ­antro­posofin och själv övertygad om att hennes geometriska målningar skulle vara begripliga – kunna avkodas – först när mänskligheten mognat borde vara material nog för ett libretto. Det har sopranen Mette af Klint, kompositören Benjamin Staern tillsammans med librettist och regissör Mira Bartov också ­kommit fram till. Resultatet är kammaroperan Hilma – an o­pera about hidden art, som nu haft urpremiär på Moderna ­Museet.


En trio utmärkta musiker framför Staerns färgrika klanger som sätter stämningen för operans åtta korta scener. Mellan två ljusramper på svart golv ­befinner sig hela tiden Mette af Klints Hilma, klädd i det förra sekelskiftets långärmade klänning på vilken dallrande, rörliga ljusprojektioner emellanåt visar hur tiden – första världskriget, den gryende nazismen – bokstavligen etsar sig in i Hilmas kropp.

Hennes döda syster Hermina (Alma Adolfsson) hörs logiskt nog som inspelad röst, ett eko av en levande. Fredrik af Klint framträder som Hilmas brorson Erik, men främst som Rudolf Steiner, antroposofen som Hilda beundrade tills hon bröt med honom. Han lär ha blivit lite ­avundsjuk på Hilma.

Såväl Mette af Klint som Fredrik af Klint ger god röst åt sina ­roller.


Uppsättningen är genomgående lojal mot Hilmas värld och åskådning, vilket dessvärre står i vägen för det dramatiska. Nog kunde scenerna med Steiner vara lite vassare och kanske kunde även en distans till Hilmas mysticism gjort verket mer dynamiskt. Musiken visar möjligheterna, regin och koreografin kunde ha tagit till vara på den i högre grad.

Det räcker inte att balansera ett glas vatten på huvudet ­(andeskådning) eller att göra kroppsrörelser som minner om de abstrakta motiven från målningarna. Och om scenövergångarna hade blivit lite smidigare så hade operan kanske åtminstone fått det slags helhet som Hilmas konst ville gestalta.


Kanske kräver materialet ett större format, en uppsättning där hennes kolleger i det spiritistiska sällskapet De fem eller helt enkelt hennes livsbana från porträttmålare till abstrakt föregångskvinna ryms?

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen

Opera