Konsten att vara man

avJenny Aschenbrenner

TEATER

Art en fin enaktare om hur människor blir när de förlitar sig på reflektionen av sig själva

Allan Svensson, Lars Lind och Steve Kratz i ”Art”.

Detta att relationer mellan människor som inte ligger med varandra men ändå har en djupgående betydelse i varandras liv, kan vara lika omtumlande och lika passionerade som sådana där man faktiskt utbyter kroppsvätskor, är ett outforskat fält. Vi låtsas inte om det längre. Vänner ska vara funktioner, utbytbara när de inte längre levererar rätt sorts reaktioner, markörer att bygga sitt varumärke av, kontakter att boosta karriären med.

Men den franska dramatikern Yasmina Reza vet att det inte är så. Det är kanske vad som är allra mest tilldragande med hennes enaktare Art som Philip Zandén satt upp på Stadsteaterns lilla scen - att tre män under en timme och fyrtiofem minuter får älta sin vänskap. Pröva den, slå sönder den, bygga upp den hjälpligt och sedan krossa den ännu lite mer.

Katalysatorn är en tavla, en vit duk nästan helt utan skiftningar. Ett ”obegripligt” verk enligt konservative Marc, ett mästerverk enligt konstsnobben Serge som köpt den för en ofantligt stor summa pengar, nja - lite svår men den har ju nånting, enligt diplomaten Yvan.

Som konstdiskussion en aning nattstånden. Men - konsten är ju bara en förevändning. Art är ett litet tragikomiskt kammarspel om mäns förhållande till varandra. Om sätt att vara man på. Om kärlekshål och hävdelsebehov och skräcken för vad som händer när den andre förändras - älskar han mig fortfarande då? Och efterhand som Allan Svenssons bufflige Marc, Lars Linds återhållet självgode Serge och Steve Kratz darrande frustrationspaket till Yvan hittar sina gestalter där i Linus Fellboms vackert strama scenografi skapar de att tätt litet rum runt den vita duk där vad som helst kan projiceras, trots otyget att titt som tätt vända sig ut mot publiken och berätta vad de ”egentligen tänker”.

Efter hand som dynamiken mellan känslan och den rappa repliken finner sin rytm blir också Art i all sin enkelhet en riktigt fin skildring av hur människor blir när de förlitar sig på reflektionen av sig själva återspeglade i den andres ögon.