Stockholm Pride 2019

Arg gubbe kommer ut

Cecilia Djurberg ser Michael Segerström klä av sig alla roller

avCecilia Djurberg

Foto: Palle Lindqvist
Michael Segerström solo på scenen

Komma ut-berättelser utgör ett slags genre som, i takt med det tilltagande överslaget generellt av personliga berättelser i offentligheten, inte är särskilt unika längre. Även om de fyller en viktig funktion. Men eftersom de ofta rymmer dramatiska element har de potential att höja sig över exempelvis sommarpratens slentrianmässiga uppväxtskildringar.

I klassisk dramaturgi finns alltid en bärande rollfigur – hjälten - som under handlingens förlopp genomgår någon form av utveckling. Får en insikt, kommer till en vändpunkt som är avgörande och driver berättelsen framåt. Där finns, precis som i verkliga livet, personer och faktorer som hjälper eller försvårar hjältens utveckling.


Normer, farhågor, förväntningar och förhoppningar är särskilt framträdande nyckelspelare i komma ut-berättelsen.

Så hur är det då för en skådespelare? För någon som verkat ett helt liv och spelat så oändligt många roller inom en konstform där normkritiken i dag snarare är regel än undantag, utan att någonsin ha lyckats spela sitt sanna jag och bli hjälten i sitt eget drama?

Om den sorgen berättar nu skådespelaren Michael Segerström i den utåtriktade och extremt personliga monologen Arg gubbe Teater Giljotin.
I mintgrön skjorta vågar han nu, efter att ha levt hela sitt 75-åriga liv som straight, äntligen släppa ut sin inre, livrädda bög naken och oförställd i rampljuset.


Att först efter så många år av förnekelse och depressioner ens våga knacka på den homosexuella ”känslofisens” garderobsdörr längst inne i bröstkorgen har, förstår vi, handlat om att hans andra, privata rollfigurer varit så högljudda. Surgubben, Tramsgubben och Herr Ågren, som varit så präglade av samhällets normer att inte ens den tillåtande teatermiljön tycks ha kunnat stötta Segerström på verklighetens tiljor.

Just det perspektivet gör hans komma ut-berättelse unik och påminner om varför kollektiva hbtq-manifestationer som Pridefestivaler fortfarande behövs. Att det trots samhällets många kliv framåt fortfarande kan vara så svårt att avvika från normen och acceptera sig själv.

Segerström är, i dubbel bemärkelse, ensam på sin scen. Rollen som hjälpare har hans terapeut Erika förtjänstfullt spelat och antagonisterna är hans av självhat drivna alter egon som helst vill be publiken fara åt helvete. Men han har nog också en del att tacka dem för.

För det krävs allt en äkta gubbe för att ignorera det ändå rätt klyschiga i att iscensätta sin egen terapi.

ARTIKELN HANDLAR OM