Demokrati för förstagångsväljare

Cecilia Djurberg ser Athena Farrokhzads Torget

Foto: ÅSA SJÖSTRÖM
Lisette Pagler, Victor Ström och Françoise Fournier i ”Torget”.
TEATER

Valrörelsen har dragit igång på teatern. Unga Klara, numera nationalscen för barn- och ungdomsteater, har ett i och för sig dokumenterat stabilt samhällsengagemang, men med Athena Farrokhzads Torget steppar de upp politiken detta valår.

Ute i Stockholms gymnasieskolor torgför de ett ­tydligt budskap om demokratins möjligheter och ­utmaningar för den heta målgruppen förstagångsväljare. Här överförs den demokratiska samhällsidén om torget som mötesplats allegoriskt till klassrummet, där ett möte iscensätts. Här är alla välkomna med sina åsikter och alla kan påverka. Eller är vi det? Och kan vi? Ja, det är den stora, dramatiska konflikten i spelet om demokratin.


Inte oväntat vänder Farrokhzad sin poetiska, politiska blick särskilt mot dem som är och känner sig utestängda. Med små medel gestaltar de tre skådespelarna en rad frågeställningar som inte bara unga ställer sig inför det politiska system vi kallar demokrati, men som nog särskilt upptar förstagångsväljare och kan skapa en misstro på att just deras röster eller engagemang ska göra skillnad.

På ett par stolar i klassrummet på Carlgrenska Waldorfgymnasiet, där jag ser föreställningen, hänger orange täckjackor med stockholmska platsnamn i form av påsydda tygmärken: Fittja, Rissne, Åkersberga, Centralen … Liksom för att alla ska känna sig inkluderade i den demokratiska värmen på det emellanåt kylslagna torget där makt och motstånd står i varsin ringhörna.

Hoppet om vad ett gemensamt torg skulle kunna användas till – en skateboard­ramp, en lekpark eller varför inte resa en vacker staty där – vänds till förtvivlan när det visar sig att inte alla är välkomna och när inget av förslagen från folket på torget kan bli av, eftersom det sålts för att ett köpcentrum ska byggas på marken.


Klassrumsteater har sin charm, men också sina konstnärliga utmaningar. Den befintliga miljön med whiteboard och skolbänkar i dagsljus är som den är och trots att ensemblen engagerar, och trots att texten har hög, poetisk potential infinner sig en påtaglig känsla av pedagogik, snarare än pepp.

Föreställningen utmynnar i Labourpolitikern Tony Benns fem berömda frågor om demokrati att ställa till makthavare. Hans sista fråga ”Hur blir vi av med dig?” sägs med ett snett, tvetydigt leende, precis som punchlinen ”Vi hoppas att ni känner att torget är ert när ni går härifrån.” Tja, gör vi det? Som underlag för fortsatt diskussion funkar Torget utmärkt, och avslutas också interaktivt med eftersnack.

ARTIKELN HANDLAR OM