Dostojevskijkvartetten - en hel orkester

Foto: Rplf Lassgård och Martin Pareto.
TEATER

■ ■ Att spela Dostojevskijs åtta hundra sidor polyfona roman Bröderna Karamasov på tre timmar med fyra skådespelare på en naken, kvadratisk träplatta kan, beroende på tycke och smak, ses som antingen otillbörlig förminskning eller som skicklig ekonomisering. Folkteatern i Gävle har ändå rum för ett dussintal ur Dostojevskijs persongalleri och mot bakgrund av Oskarsons ekonomiska turer råder det heller ingen brist på moraliskt mod vid valet av författare.

Scenen, den gamla retorten i gasklocksområdet, är med sina lodräta stålbalkar, slitna väggar och bågfönster genom vilket ljuset faller, magnifik. Rekvisitan är reducerad till fyra stolar och en uppsättning högst ryska klockor. Scenograf Holm har klätt av teatern, det finns en nakenhet, det slags metaforiska avskalande som personerna på scenen tvingas till efter mordet på gamle Karamasov.

■ ■ Förhållandet mellan sönerna och fadern sätts i fokus genom att alla får spela sin egen far, med hjälp av den mycket ryska päls som vandrar runt innan den krossas i blod och is. Livs- och spellusten ges stort utrymme, inte ens den mest ångestfyllde förmår vända sig från det frustande begäret, som när Rolf Lassgårds Dmitri i andra akten höggradigt berusad med blodig skjorta försvarar sig i en lång monolog, exekverad med sådan vitalitet att man får lust att avbryta spelet med en applåd efteråt, som vore det en ovanligt starkt framförd operaaria.

■ ■ Lassgård är också något av en motor i denna kvartett, temperaturen stiger märkbart varje gång han äntrar scenen; i rollen som Djävulen är applåd-risken än en gång överhängande. Mats Jäderlund, kanske framför allt som Smerdjakov, har hittat något av det diaboliska hos Dostojevskij och Martin Paretos Aljosa växer efter paus. Oskarson själv verkar något blyg, rösten och rörelserna finns där, men liksom i en del avsnitt i regin fattas den sista lilla övertygande biten, en rätt kort sträcka som möjligen överbryggas med tiden.

■ ■ Men som i all god kammarmusik kan en kvartett emellanåt låta som en mindre symfoniorkester, stämmorna blir tydliga, både när de harmonierar och bryter av mot varandra. Och Dostojevskijs polyfoni tål att omarrangeras, så länge gnisslet i det mänskliga maskineriet fortfarande skapar dramatiska dissonanser.

Teater

Claes Wahlin ([email protected])