Avklädda äktenskapsgräl

Claes Wahlin ser ett kärlekskrig utan egentliga personer

Foto: SÖREN VILKS
Andreas Kundler, Ann-Sofie Rase, Daniel Nyström, Gizem Erdogan, Cecilia Nilsson och Lennart Jähkel i ”Århundradets kärlekskrig”.
TEATER

Tvåsamhetens mindre sympatiska sidor har fått gott med plats på svenska teaterscener, något vi kan tacka (eller skylla) Strindberg för, vars ande svävar ända fram till Lars Noréns familjedramer. Den så kallade ribban är alltså lagd på god verkshöjd, eventuella konkurrenter bör träna länge och väl om de inte ska riva.

Ebba Witt-Brattströms punkt­roman Århundradets kärlekskrig, en debutroman, har dramatiserats och iscensatts av Nora Nilsson. De korta repliker som i boken utsägs av Han och Hon har på Stockholms stads­teaters Lilla scen blivit tre par. Texten är lätt om­stuvad och nedstruken, därtill enstaka förskjutningar.

Julia Przedmojskas scenrum är först en vit, hög krackelerad vägg. Framför den ett bord med sex stolar i 50-tals stil. Drygt halvvägs ­uppsättningen igenom svänger väggen 180 grader; ett trångt, rosa rum där sextetten bokstavligen klättrar på väggarna.


Replikerna, inte sällan uttalade på hög volym, studsar mellan personerna, förutom i de scener där det ska vara dramatiska tystnader. Dessa blir dock oftast bara tysta. Ett slags ställningskrig med orden som ­vapen. Här finns också en alldeles för lång scen där Andreas Kundler håller en monolog mot, och tyvärr med, publiken vars text uteslutande består av ”blablabla”. Det är väl så Hans retorik tillintetgörs av Hon.

Så småningom blir det ett kort, misslyckat försoningsförsök, något som övergår i gyttjebrottning till en Händel-aria, ”Io t’abraccio”: Jag ­omfamnar dig.


Till skillnad från hos Strindberg eller Norén, så har vi här inga egentliga personer, ingen psykologi och framför allt inget omgivande samhälle. I stället är det två grundpositioner som Han och Hon fungerar som språkrör för. Han är självupptagen och anser sig överlägsen. Hon ­anser sig osedd och ­behandlad som en piga eller accessoar. Ett ­ställningskrig som skulle behöva minst en medlare och minst en som städade undan klichéerna. Bitvis kunde ­föreställningen vara en parodi på äktenskapsgräl, men det är nog oavsiktligt.

Ensemblen är god, om än ojämn och flera av skådespelarna har vissa svårigheter med texten; den har inte riktigt lossnat från pappret. Lennart Jähkel, Cecilia Nilsson och Ann-Sofie Rase är de som bäst ­håller uppmärksamheten.

ARTIKELN HANDLAR OM

Scen