Dans under himlen

Claes Wahlin ser Trinity med Kungliga Baletten

Foto: Sören Vilks
Wings of wax av Jiří Kylián på Kungliga Operan. På bild: Haruka Sassa, AdiLiJiang Abdurheman, Nathalie Nordquist, Dawid Kupinski
TEATER

Under det något lösa samlingsnamnet Trinity– treenigheten – samsas tre halvtimmes baletter i Kungliga Operans program med premiär i fredags. Nog finns det en ande/ängel i Angelin Preljocajs Annonciation (Bebådelsen), en far och son i Jiří Kyliáns Wings of wax (efter Ikaros-myten) och möjligen är då kvällens enda urpremiär, Lukáš Timulaks Totality in parts, den som fångar människolivet mellan himmel och underjord. Samtliga tre verken framförs mot svarta fondväggar.


Preljocajs Annonciation har 20 år på nacken och trots den utmejslade och av renässansmåleriet inspirerade koreografin, så har den inte åldrats utan betänkligheter. Stéphane Roys elektroakustiska musik, som rör sig mellan barnskrik, Vivaldi och det slags mullrande industrimuller som kan bota njursten hos publiken, gör det hela övertydligt. Sedan urpremiären 1995 så har exempelvis Peter Sellars koreograferat det heliga med betydligt större suggestionskraft.


Timulaks Totality in parts låter Ikaros-myten bli ett slags startbana för dansarnas begär efter att undgå tyngdlagen. Det ska handla om individen och kollektivet, om skapandets villkor där sexton dansare och 512 lampor i den nedsänkta cirkelsolen är konstruerat utifrån ett slags fraktalmystik. Osäkert hur tydligt idén gestaltas så finns här trots allt ett vackert flöde. Den repetitiva musiken gör små avsteg från mönstret som harmoniserar med dansarnas rörelser över scenen. Ur den unisona ensemblekoreografin bryter en solist eller ett par sig ur, skapar något som inte fanns innan.


Jiří Kyliáns Wings of wax från 1997 är tveklöst det starkaste verket. Här finns en sträng mjukhet i koreografin, de fyra paren söker närmast i en naiv optimism fjärma sig från golvets obönhörliga tyngdlag där den som lyfts får fokus, i stället för den som lyfter. Musik av Biber, Cage, Glass och Bach vilar lika lätt som Ikaros dröm och till skillnad från de övriga baletterna så känns Kyliáns 25 minuter som ett alltför kort ögonblick av längtan mot himlen.

Solistprestationerna är överlag goda, nämnas måste Jérôme Marchands kraftfulla lätthet i Totality in parts, liksom Nathalie Nordquists självklara scennärvaro och smidighet eller Desislava Stoevas precision i Wings of wax.


Frågan är dock om balettchef Nicolas Le Riche är rätt man att vidareföra Johannes Öhmans lyckade repertoarpolitik mellan nytt och hållbart gammalt. Lite nytt denna kväll, inte allt gammalt hållbart.

ARTIKELN HANDLAR OM