Skoj i dödens väntrum

Oro för framtiden på Kulturhuset

Foto: Jacob Hirdwall
”Människor som försvinner” på Kulturhuset i Stockholm.
TEATER

”Solen lyser här varje dag och ändå dör man.” Filosofen Almas öppningsreplik i Jacob Hirdwalls Människor som försvinner är krasst ­absurdistisk. Anslaget förstärks av Fredrik Söderberghs blippigt plingiga musik.

Den avslutande delen i pjäs­trilogin, som inleddes med Landskap med vinterfåglar och Nattvandringar i den undre världen, hänger kvar vid den oroande frågan: Vad håller på att hända med världen? AnnaKarin Hirdwall gestaltar bestämt och superartikulerat filosofen som rest till en semesterort vid havet för att fly från tomheten. Tillsammans med fyra andra kulturarbetare på flykt från tillvaron fastnar hon där när skogsbranden bryter ut. Deras inre önskningar om att vilja bort ställs mot yttre existentiella hot.

I varsin solstol på stranden pratar de som i korta monologer, knappt med varandra utan snarare i form av funderingar om meningen med livet och konsten. Allt medan mörka moln uppblandade med brandrök effektfullt projiceras i fonden. Det är ett metaforiskt tillstånd, som ett loopande mellanrum, eller dödens väntrum. Då och då bryter en radioröst in med larmrapporter.

Andreas Liljeholms Didrik är filmare och gör en dokumentär om vistelsen. Att filmen från hans ­videokamera inte projiceras på scenen blir ett tacksamt statement mot senare års scentrender. Han pratar om Lars Norén och Jon Fosse, vilket vittnar om att Hirdwall gärna ansluter sig till deras dramatiska tradition.

Som en kommentar måste också Camilla Larssons syrliga Brigitte betraktas. Hon hatar Lars von Trier och avslöjar att hon är hans spökskrivare, ja rent av hans ”slav”. Hur hon kunde bli det? För att ”Metoo hoppade över Jylland”.

Här finns också oceanografen Frederic (Niklas Jarneheim) som pratar klimathot och havsströmmar, och naturmålaren Carmen (Linda Lönnerfeldt) som förlorade man och barn i tsunamikatastrofen men själv mirakulöst överlevde. Sedan dess dukar hon alltid åt en extra gäst vid bordet.

Hirdwall regisserar själv sin litterära, filosofiska pjäs och flera skojiga scenerier lättar upp det ödestyngda temat. Dessvärre flyter den fysiska gestaltningen inte på lika väl som textbehandlingen och framför allt de koreografiska inslagen hade kunnat få vara tajtare med mer sömlösa övergångar.

ARTIKELN HANDLAR OM