Glipor av hopp mitt i tragedin

avAmelie Björck

TEATER

Amelie Björck ser en roande och förskräckande "Othello”

Foto: ELISABET SVERLANDER
Cilla Thorell i ”Othello” på Orionteatern i Stockholm.

Frigruppen Lumor har på senare tid arbetat på temat ”förövare”. Säkert är det därför pjäsvalet nu fallit på Shakespeares Othello, denna våldsstudie från 1603 där karriärs­avund (Jagos) och svartsjuka (som Jago planterar i Othello) i gynnsam militärisk tillväxtmiljö producerar två förövare i tungviktsklassen.

Det som förvånar är att kvällens regissör Oskar Thunberg, ungefär som i Orson Welles gamla filmatisering från 1952, helt lyfter ut rasifieringsproblematiken ur dramat. Den vidriga rasismen mot den ”moriske” kapten Othello raderas – Orionscenen är ett hav av vithet. Sexismen och misogynin i dramat får en desto ivrigare behandling.

Scenspråkets utgångspunkt är en stark och repetitionsnära teatralitet. Mycket av dialogen är intakt men den ålderdomliga versen förfrämligas ytterligare genom skådespelararbetet. En replik kan prövas igen i ett nytt tonfall eller levereras med över- eller underdriven gestik – men balanserat, utan att det börjar osa självförälskad teaterskola.

Att de tolv rollerna reducerats till fyra innebär snabba kostymbyten i scenkanten samt villiga inhopp av några halvklädda provdockor. Trashig teaterlek, javisst. Därtill en ovanligt lyckad crossdressing-maskerad med en kostymgarderob som ger mig habegär. Slipsrevärer på renässanspuffbyxor = coolt.

Genusspelet får den militära machismon att framträda i bjärt belysning. Cilla Thorell gör Jago till en svartblänkande fara: ett hotfullt finger i bröstkorgen från den mannen kan betyda döden. Eva Johansson som spelar en uppfriskande rakryggad Desdemona, gör också rollen som den kärlekskranke Rodrigo, då med en barnslig och lättduperad uppsyn – en häftig förvandling.

På liknande sätt gör Tobias Aspelin och Lars Bringås var sin kvinnoroll bredvid rollerna som en ganska pojkig Othello (relationen med Desdemona är rörande vardagstramsig), respektive en ovanligt crazy Cassio, han som brukar gestaltas som redligheten själv. Homosocialiteten i detta gäng roar och förskräcker.

Slutscenerna slarvar bort Othellos grymma insikt om Jagos svek – antagligen ett medvetet bortval av katharsis som mest blir beige. Mycket viktigare är hur fint teaterleken under vägen har öppnat små glipor av hopp mitt i tragiken. Kanske är inte allting bestämt av hederns tvingande struktur – kanske finns det även i trängda lägen roller att pröva eller välja bort.

Detta memento går de fiktiva figurerna förbi. Kanske kan man säga att de offras för att vi ska bli lite klokare.

ARTIKELN HANDLAR OM