Andreas Boonstra

Mannen får på näbben

Av: 

Amelie Björck

TEATER

Amelie Björck ser hipstersnubbar möta David Mamets absurdism

Anders Berg och Ludde Hagberg i ”Duck variations” på Moment Teater.
Anders Berg och Ludde Hagberg i ”Duck variations” på Moment Teater.

David Mamets Duck Variations har ofta spelats som en absurdistisk dialog mellan två gamla gubbar på en parkbänk. I regel framhålls släktskapet med Becketts Godot-pjäs, där clownfigurerna Vladimirs och Estragons nonsensdialog rispas upp av djupare frågor om existensen.

Andreas Boonstra och Moment teater gör något annat och riktigt smart med sin uppsättning. Här finns inga gubbkufar utan två hipstersnubbar i sina bästa år, Anders Berg och Ludde Hagberg. Här finns ingen park, utan ett helvitt rum med väggarna garnerade av änder: porslinsfigurer, tavlor och bilder på skärmar och displayer. Därtill en stackars uppstoppad hane på en hylla, i eget sorgesamt majestät.

Nästan pinsamt mycket handlar detta om en ”artificiell” samtid med bristande verklighetskontakt. Nästan pinsamt mycket blir pjäsen en mansspegel. Alla tänkbara konversationstekniker som män vardagligdags excellerar i – från föreläsandet, till tuppandet, till gormandet, till det homosociala medhållandet om vilka dumheter som helst – utspelar sig under de 14 korta scenerna.

David Mamet skrev pjäsen 1972 och en del av mig gråter bittra tårar över att vi fortfarande skrattar lika aha-förvånat över mansmönster som detta: att skamlöst lägga ut texten och kräva lyssnare oavsett om kunskaperna har botten. Termen ”mansplaining” är ny men knappast fenomenet.

Samtidigt är det ju så mycket mer vi skrattar åt här. Inte minst åt hur ankan ideligen vaggar in i denna knäppa text med sin oemotståndligt omanliga attityd. Oavsett i vilken ände männen börjar prata så kommer fågeln in och tar plats.

Ankan blir en mytisk figur som ger nycklar till vitt skilda mans- och människofrågor. Det kan röra ledarskap (successionen av ledarankor i flocken utreds), fångenskapskänslor (vingklippt ladugårdsanka, hu), miljöförstöring (döende ankor har siktas, snoriga om näbben), behovet av vänskap (bara kaktusen lever ensam, aldrig ankan) och så vidare.

Scenen med ankjakten, där Anders Berg adrenalindarrigt beskriver hur fågeln lejonlikt närmar sig jägaren, varefter Ludde Hagberg med ohejdbart patos inkarnerar den döende anden, hör till höjdpunkterna.

Under timmens lopp liksom silar ankan dessa manliga män genom sin näbb tills de blir fullt möjliga att svälja, i all sin nerviga patetik. En akt att imponeras av.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Andreas Boonstra

Teater