Puccini

Komisk arvstvist och tragiska dödsfall

Men det kunde ha låtit bättre i Karlstad

Av: 

Lennart Bromander

Ensemblen på Wermland Opera runt Marcus Jupither som titelpersonen i Puccinis ”Gianni Schicchi”.
Ensemblen på Wermland Opera runt Marcus Jupither som titelpersonen i Puccinis ”Gianni Schicchi”.

TEATER

Leoncavallos enaktare ”Pajazzo” brukar vanligen paras samman med Mascagnis På Sicilien till en helaftonsföreställning. Men i Karlstad kombinerar man i stället Pajazzo med Puccinis enda komiska opera, Gianni Schicchi, om en svindlare hemmahörande i Dantes Inferno. I Puccinis version är han snarare en rätt sympatisk karl, som för sin dotters skull lurar till sig ett stort arv från en rad svårt hycklande sörjande. Det går alldeles utmärkt att ställa de här två timslånga verken mot varandra.

Leoncavallos musik riktar in sig mer på magen än på hjärnan, och svartsjukedramat på den lilla kringresande teatern känner inga nyanser. Det kunde dirigenten Fredrik Burstedt tagit litet mer fasta på, Pajazzo tjänar på att de passionerade svängarna tas ut för fullt. Det grälla ska kännas rakt i magen.


Det är trångt på scenen i Karlstad, eftersom sångarna får dela plats både med hela orkestern och en stor trappa; de kan bara agera på det överbyggda orkesterdiket. I trängseln övertygar bara Anton Ljungqvist som den vanskapte, ondskefulle Tonio. Med sin klangfulla bas, varvar han illasinnade tonfall med belcantiska dragningar. Tenoren Ole Aleksander Bang som Canio tenderar att ersätta nyanser med röststyrka och Anna-Maria Krawes Nedda brister en del i vokal elegans.

Pajazzo slutar illa, Canio tar livet både av Nedda och hennes älskare Silvio, men här låter regissören Ole Wiggo Bang dem leva, medan i stället Canio dör. Slutet blir just inte mer lyckligt för det.


I ”Gianni Schicchi” har i stället lagts till ett förspel, där Schicchi i förväg arrangerar bedrägeriet tillsammans med ett par likasinnade begravningsentreprenörer, medan en stråkkvartett spelar Puccinis elegiskt vackra I Crisantemi som ackompanjemang; en kul poäng. Sångarna från Pajazzo deltar också i Gianni Schicchi men kompletteras av en ny och dominant aktör i huvudrollen, Marcus Jupither. Hans kropp har Daniel Ståhl-dimensioner, och han har dessutom en naturlig auktoritet i sin mäktiga stämma, han hade inte behövt spela över så mycket som han nu gör.

Pajazzo sjungs på italienska, men Gianni Schicchi klokt nog på svenska; komiska operor blir bra mycket roligare för publiken, som inte först måste läsa övertexter, innan de kan börja skratta. Emma Johansson hade det stora nöjet att få sjunga hiten ”O mio babbino caro”, som här alltså fick bli ”Hör min bön, pappa”.

ANNONS EXTERN LÄNK

Rea inför jul på storsäljarna i vår bokshop – köp julklapparna här!

Aftonbladet

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Puccini

Opera

Emma Johansson