Många köttben att hugga på för den debattlystna

Cecilia Djurberg imponeras av Teater Lumors ”Blod och ben”

avCecilia Djurberg

Foto: Julia Mård
Linda Lönnerfeldt i ”Blod och ben”.

Jag kan inte låta bli att tänka på de senaste replikskiftena om teaterns plats i debatten och på kultursidorna när jag ser premiären av Lumors Blod och ben på Moment.

För Oskar Thunberg har författat och regisserat en otroligt välskriven och dramaturgiskt genomarbetad pjäs som lyckas pricka in en rad heta debattämnen – religiösa traditioner, miljöpolitik, grupptillhörighet, litteraturen, framtidstro – utan att göra något väsen av det eller framstå som debattlysten. Och framför allt utan att överskugga teaterns allra viktigaste fråga: vad det är att vara människa och vandra på denna scen som är vår jord. Existensen, som aldrig skapar rubriker eller håvar in klick, men är själva anledningen till allt det där andra vi ryar om.


Uppe på Moments scen får vi alla samexistera. Publiken sitter på en sluttande gradäng, medan till synes omaka personer dyker upp på och runt en röd, kvadratisk plattform. Här betar också den talande geten Polly, som får liv av teaterkonstens fantastiska kraft, men måste dö som en oundviklig dramatisk konsekvens. På grund av omständigheter dras de alla in i en pusselartad historia.

Rummets komposition får mig osökt att associera till den antika, grekiska teatern. Jag ser himlen speglas i scenografen Hanna Cecilia Lindkvists blågröna fond och anar tre antydda portar för entréer och sortier. Men också texten, som från Bibelns berättelse om hur Abraham skulle offra sin son Isak kommer in på Odyssén via Erich Auerbachs klassiska bok Mimesis.

Orden slingrar sig fram och tillbaka i tid och rum, genom många intertextuella och kulturella referenser, mot framtiden: ”den plats vi går till för att dö”. Känslan av hur allt hänger ihop är påtaglig och fin.


Även skådespeleriet håller fint ihop. Krister Kern byter omärkligt skepnad mellan litteraturdoktoranden Peter som undervisar om bibliska brännoffer, och ambulanssjukvårdaren som tar hand om Peters son när denne blir påkörd av en bil. Sonen Isak spelas med fysisk talang och Spindelmannen-mask av Linda Lönnerfeldt. Hon gestaltar också Britta, ett Jehovas vittne som pluggar litteratur, städar och blir Peters älskarinna.

Eva Rexed förvandlar sig lika galant hon, från medelålderskrisande fotomodell till krisande, miljöpartistisk EU-parlamentskandidat och mamma vars liv får en oväntad vändning mitt i karriären och klimathotet.

Som sagt finns här köttben att hugga in på för debattsugna, men de är elegant inlindade i kvalitetsteater.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Antiken