Kabaré Joakim Pirinen

Av: Claes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

TEATER

Den svenska apans 100 röda drömmar underhållande om nyhetsrapportering och integrationsproblem

För de som har Joakim Pirinen som husgud måste annonserandet av en teaterföreställning byggd på hans texter sätta alla möjliga insekter i huvudet på en publik. Vad gör man med dessa stadsindianer, dessa nonsens­texter och amoklöpande satirer på allt från barnprogram i teve över stå upp-komik och nyligen inträffade rättsfall? Hur får de kropp? Var får de rum?

På Turteatern i Kärrtorp anfalls publiken först av en parodi på ­inledningen av Stanley Kubricks 2001. Som siluetter i ultrarapid rör sig en handfull evolutionära föregångare till stadsindianerna sakta mot publiken. I fonden projiceras dramats titel, Den svenska apans 100 röda drömmar.

Musiken dånar och när det röda ljuset ger vika befinner vi oss på något som liknar en byggarbetsplats kontaminerad av diverse skräp. Kostymerna dessa stadsindianer sedan far omkring i ser ut som en mesallians av återvunna paltor och sådant man kan hitta i en medelsvenssons städskrubb.

Sedan följer ett antal nummer, scener som sällan har något som helst samband med varandra, ­annat än att vara rum med konstiga kroppar för Pirinens texter.

Man klättrar, jagar, hoppar, springer, dansar, ylar, grymtar, ­väser, stirrar och framför så, helt enkelt, Pirinens absurda små skaldestycken. Ensemblen imponerar med sin energi och alla har, egenartat nog, hittat en grammatik för att låta texternas nonsens levereras som vore de fullt logiska. Det är ju där någonstans som Pirinens föregångare anas, dadaisterna eller Cabaré Voltaire.

När det begav sig på 1910- och 1920-talet, så hade man en borgerlighetens goda smak att reta och utmana. Dagens satiriker får i stället rikta in sig på diverse fenomen som teve, journalistik och det politiskt korrekta. På scenen blir detta i före­liggande fall ofta underhållande, som när man driver med nyhetsrapportering (”Ett brottsmål”), integrationsproblem (”Inko Moxamine”) eller Björn Ranelid. Likaså är den gränslöst underdåniga hyllningen till gudarnas övergud Joakim Pirinen på sin plats, kanske med extra resonans då denne befann sig i premiärpubliken. Men man skulle dödat en och annan darling och kortat ner framför allt de inledande numren.

Konsten att tråka ut, det vet både Voltaire och Pirinen, är att berätta allt.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.