Klass på operan

avClaes Wahlin

Publicerad:
Uppdaterad:

Claes Wahlin övertygas av en sceniskt stark ”Rosenkavaljeren”

Foto: Monika Rittershaus
Ur Rosenkavaljeren: Ola Eliasson, Christof Fischesser, Anna Stéphany, Florian Voss, Kungliga Operans kör, elever från Adolf Fredriks musikklasser.

Den musikaliska och sceniska detaljrikedomen i Richard Strauss Rosenkavaljeren är så rik, att även den mest konventionella uppsättning ger publiken tillräckligt mycket att hålla reda på: Fältmarskalkinnans melankoliska insikt om tidens gång, uppkomlingen Baron Ochs svårartade förförelselusta, den unge Octavians kärleksbekymmer, borgaren Faninals ansträngningar att göra en klassresa, hans dotter Sophies ovilja att gifta sig med Baron Ochs, framför allt efter mötet med Octavian, vars förälskelse i Marskalkinnan plötsligt vacklar.

Det är inte omöjligt att Christoph Loy, som signerat  Kungliga Operan eleganta uppsättning, tagit avstamp i Robert Carsens uppsättning i Salzburg 2004. Båda uppmärksammar den sociala bas som samhällseliten vilar på och båda placerar sista akten på en bordell. Allt kan köpas, titlar såväl som kärlek.

Tiden är ett flerskiktat tema i operan. Inte bara rollfigurerna, utan även musiken och handlingen glider mellan 1700-talets rokoko och Strauss och Hofmannsthals wienska sekelskifte. Loy förlägger handlingen till vår tid, men där varje akts rum rör sig genom klasserna. Aristokratins svala konservativa rum över Faninals överlastade uppkomlingsestetik i andra aktens rum, till den sjaskiga bordell där samhällets utstötta har sitt enda hem.

På scenen syns de som brukar vara osynliga i detta strauss-hofmannsthalska samhälle: alla wannabees kring Fältmarskalkinnan, Ochs och Faninal. Underklassen helt enkelt. Men även den kan skiktas, de som vill upp, och de som i sista akten vet att de inte har en chans. Men när några av dessa i slutet lyssnar till de sista orden, så anar de något.

Det är en detaljerad, närmast filologisk uppsättning där även en rad vokalt stumma, men musikaliskt rika scener regisseras i ett slags talande minipantomimer. Också de komiska ögonblicken tas väl tillvara. Det teatrala spelet är mycket övertygande, även om kanske en ambulansförare missar dörren en gång för mycket. Musikaliskt är invändningarna få. Dirigent Lawrence Renes har ännu inte nått ända fram, de subtila nyanserna får ibland vika för den mer lättköpta musikaliska dramatiken.

Vokalt är det en storartat, inte bara de enskilda prestationerna, utan här finns också en vokal harmoni mellan de bärande rollernas röster. Christof Fischessers mjuka bas som Baron Ochs smälter snyggt samman med både Malin Byströms enastående sopran som Fältmarskalkinnan och Anna Stéphanys Octavian. När sedan Elin Rombo som Sophie fogar sin sopran till de andra i slutets terzett, kanske den mest magnifika operafinalen vi känner, så abdikerar superlativen.

Därtill är även birollerna, om det är rätt term i en opera där till exempel Kristian Flors Poliskommissarie i sista akten tar kommandot, väl besatta. Ola Eliassons Faninial, Sara Olssons Marianne Leitzmetzerin, Erika Sax Annina, Magnus Kyhles Notarie eller Vivianne Holmbergs Modist är inte alla, men övriga är inte glömda.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM

Opera