Från förorten till IS

Mikaela Blomqvist har sett ”Jihadisten”, en pjäs som motverkar fördumning

Foto: OLA KJELBYE
Misagh Sharifian och Magdi Saleh i ”Jihadisten”.
TEATER

De senaste årens kulturdebatt har präglats av en utbredd oförmåga att skilja på fiktion och verklighet. Men i debatten kring pjäsen Jihadisten som i förra veckan hade premiär på Göteborgs stadsteaters lilla källarscen har ytligheten nog nått nya höjder.

Så hävdar den liberala riksdagsledamoten Robert Hannah att Stadsteatern bedriver jihadistromantik, pjäsen får korrespondenten Magda Gad att ”skämmas över att vara svensk”, Johan Lundberg påstår att pjäsen tjänar till att berättiga ”bidragskonfetti till islamister” och GP-ledares Mathias Bred befarar att pjäsen kan användas som propaganda av islamisterna.

I måndagens Aktuellt kunde vi se moderaternas riksdagsledamot Hanif Bali kategoriskt avfärda pjäsen genom att hävda att rekryteringen till IS bör undersökas psykologiskt och polisiärt, inte ”teatriskt”. Anmärkningsvärt för denna debatt är dock inte främst det höga tonläget som väl numera är standard utan att ingen av de kritiska rösterna har sett pjäsen.

Vilket är synd, för särskilt kontroversiell är nu inte Jihadisten. I stället är det en sympatisk, pedagogisk och effektiv pjäs som på dryga timmen åskådliggör hur en ung person med begränsade framtidsutsikter skulle kunna värvas till IS.


Centrum för berättelsen är 22-årige Ilias från en av Göteborgs nordöstra förorter Lövgärdet. I korta, raka scener får vi följa hur han misslyckas med det mesta. Kompisgänget splittras, flickvännen tycker att han är slö, arbetsförmedlingen erbjuder bara en tillfällig anställning som parkarbetare och det egna hemmet är präglat av konflikter med fadern.

Men till skillnad från vad de som är kritiska mot pjäsen påstår framställs inte vår potentielle jihadist som ett passivt offer för omständigheter. Tvärtom är han redan vid pjäsens början ganska osympatisk: en samvetslös småkriminell som har avtjänat villkorligt för misshandel. Han har inte heller något emot att leva på sina föräldrar och blir mest sur när flickvännen lyckas komma in på receptarieprogrammet.

Balanserat och tydligt särskiljs också IS från islam i scener där Ilias får argumentera med en imam från Angeredsmoskén som förgäves försöker få honom att ta avstånd från våldet. I slutänden blir IS den snabba och enkla lösningen på de egna livsproblemen för den unge mannen. Utifall att någon i publiken skulle vilja fråga något följs varje föreställning av ett 45 minuter långt publiksamtal med sakkunnig gäst.


Upplägget kan tyckas väl skolmässigt men pjäsen, som bygger på en rad intervjuer, är samtidigt tonsäker. Som debattunderlag om det segregerade Göteborg och om vad samhället kan och inte kan göra för att strypa rekryteringen till IS är pjäsen dessutom utmärkt.

Att vägra se pjäsen blir förstås också ett sätt för högerpolitiker som Robert Hannah och Hanif Bali att slippa ta i de frågorna och reducera problemet till ett för och emot terrorism. Deras hållning ger uttryck för en oroväckande fördumning och förenkling av det offentliga samtalet, vilket ironiskt nog väl är just vad Jihadisten syftar till att motverka.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Hanif Bali

Magda Gad