En skicklig balans mellan distans och blodigt allvar

Lennart Bromander ser Vampyren på Läckö slottsopera

Foto: Daniel strandroth
Linnéa Sjösvärd och Hannes Öberg i ”Vampyren” på Läckö slott.
TEATER

Inom populärkulturen råder långvarig högkonjunktur för vampyrer. Även operan hakar till slut på. I vintras väckte Victoria Borisova-Ollas nya opera Dracula mycket uppmärksamhet på Kungliga operan, och nu går Läckö Slottsopera vidare med den något senkomna Sverigepremiären på Heinrich Marschners Vampyren från 1828.


Vampyrer och annat otyg stod högt i kurs även på den tiden, och Marschner, Tysklands mest framgångsrike operatonsättare mellan Weber och Wagner, anpassade sig skickligt till den trenden i sina båda stora operasuccéer Vampyren och Hans Heiling.

Vampyren i sammanhanget, Lord Ruthven, får tillåtelse av den onde att återvända till de vanliga människornas sfär mot att han inom begränsad tid suger blodet ur tre anslående unga kvinnor. Den obehaglige lorden lyckas med de två första. Så när också med den tredje, Malwina, men i sista stund träder hennes egentlige fästman emellan, och på ett långt snedställt festbord rutschar lorden med elegans rakt ner i den ondes armar och dras likt en Don Giovanni rakt ner i underjorden. Allmän lättnad på Läckö borggård.


Marschners musik är ganska beskedlig men har fint flyt, och framför allt är ensemblerna välgjorda och starka. Det accentueras också i denna välrepeterade föreställning – som vanligt i Läckö musikaliskt ledd av Simon Phipps. Slottsorkestern spelar alldeles utmärkt.

På borggården (med betydligt färre ackompanjerande hussvalor än vanligt) har man ingen möjlighet att ägna sig åt avancerad ljussättning eller andra tekniska tricks, sådant som dominerade Kungliga Operans Dracula. I gengäld använder man enkla men klassiska teatrala illusionsmedel, vilket är mycket bättre.


Regissören lyckas skickligt behålla den knepiga balansen mellan ironisk distans och blodigt allvar. Hannes Öbergs Lord Ruthven överträffar klart sin vampyr-
kollega i Stockholm i demoni – en ung, rätt liten vampyr med ljus kalufs, gapande käft, mord i blick, ett obehagligt kroppsspråk och en alldeles förträfflig baryton. En scenisk fullträff.


Vivianne Holmberg sätter upprört sin lätta lyriska sopran under tryck som Malwina, ett parti som Marschner utformade med Agathe i Webers Friskytten som ett ideal i tankarna.

Hennes fästman Aubry görs av den unge Per Lindström, vars tenor klingar mer än lovande. Honom kommer vi att få höra mer av. Fina insatser också av bland andra Staffan Liljas som Malwinas far och av Matilda Sterby som Lord Ruthvens offer nummer två.

ARTIKELN HANDLAR OM