Småkul släng-i-dörren-fars

Liv Landell Major: Snyggt, men ändå en besvikelse

avLiv Landell Major

TEATER

Foto: Ola Kjelbye
Ashkan Ghods, Kirsti Torhaug, Lisa Lindgren, Melina ­Tranulis i en snärtig, men något psykedelisk Molière-fars.

Paret bredvid mig ­lämnar teatern efter ­första akten. Kanske ­hade de också väntat sig ”mer skratt”, för att citera någon i vimlet efter ­Lärda kvinnor. Och visst borde en läsning av giganten Molière få publiken att krevera, åtminstone ett par gånger per kväll.

Texten är obestridligt elak och tematiken tidlös med potential för satir också kring samtiden. Så varför blir det bara spridda fniss på Göteborgs stadsteater?

Om Molières historier ska fungera i nutida sammanhang måste
det komiska svänget från 1600-talet följa med. En regi- och teknikut­maning. Versmåttet ­begränsar skådespelarna i olika mån, och grundläggande konventioner som blivit obsoleta skapar lätt ­distans till publiken.

Men självklart går det, och ­regissören Hilda Hellwig använder ett oemotståndligt, men vanskligt grepp som avstamp i sitt berättande.


Flera av karaktärerna är ”modeller” av kända kulturpersonligheter. Det betyder att exempelvis Fredrik Evers buffliga poet stajlats till en lätt skruvad kopia av Stig Larsson.

Evers är suverän som den lyriske charlatanen Trissotin som klumpigt försöker intrigera inom ett beläst matriarkat.

Fullblodsproffset Reuben Sallmander lyckas lika väl, som nervöst familjeöverhuvud. Hans roll Chrysale kryddas med Horace Engdahls frisyr, kroppsspråk och verserade tal. Grälen med den dominanta ­hustrun Philaminte, gestaltad av Lisa Lindgren, är intensiva. Inte oväntat är frugan kusligt lik Ebba Witt-Brattström. Begåvade Lindgren har gått in för att fånga gester och tonfall.

Visst är ”modellerna” fascinerande, men de äter upp dramat. Att fixera en brunstig matrona som ska gifta bort sin dotter vid en nu levande akademiker och hennes exman blir en distraktion. De många kändisreferenserna skymmer högaktuella frågor som äktenskapsideal och kvinnors utbildnings­övertag.

Summan blir en visser­ligen snärtig men närmast psykedelisk släng i dörren-fars med sexiga imitationer av Ulf Lundell, maffiaspex och ­annat småkul draget ur hatten.


Scenografin i sig är en modell av den famösa kulturklubben med kopplingar till Svenska Akademien. Modernt ­kala väggar, plastmöbler, en flygel och en bar fylld av karriärister och kärlekskranka. Scenen kan skiftas som ett slags ­karusell, och det görs ­effektivt till musik vald med glimten i ögat.

Ensemblen jobbar hårt med en krävande dialog och ett yvigt men noga kontrollerat kroppsspråk. Varje steg tycks koreograferat.

En av pjäsens starkare sidor är de ironiska, tajta dansmoment som genomgående flikas in.

Snyggt, men en besvikelse med tanke på ­potentialen hos manus och idé.


Liv Landell Major är ny ­teaterrecensent i Aftonbladet Kultur.

ARTIKELN HANDLAR OM