”Djävligt” kul

TEATER

PIA BERGSTRÖM ser Sofia Fredén göra teater för alla stackars barn

1 av 2 | Foto: Victoria Olmarker i ”Bara barnet”.

■ ■En av de stolta talarna vid invigningen av Stockholms stadsteater Skärholmen citerade Brecht, ” teater är inte bara en spegel utan en hammare med vilken vi formar samhället”. Premiärpjäsen för barn och vuxna, Sofia Fredéns Bara barnet i regi av Anna Takanen är inte en hammare, men väl en drabbande, både hemsk och komisk skräckspegel. Pjäsens barn är det hemskt synd om, mest om Ben som mamman skickat hit ensam från Afrika för att han ska få det bättre. Ängsliga lilla Barbara bor hos sin arbetslöse slashaspappa som tar de sista flingorna och glömmer att betala hyran, och Angelikas barnsliga mamma vill hellre se på Paradise Hotel och ragga på krogen än ta hand om sin dotter. De övergivna barnen hamnar till slut på en fabrik där man gör väskor och skärp, av mjukt barnskinn.

Takanen (just utsedd till konstnärlig ledare för Göteborgs stadsteater) läste en Rädda Barnen-rapport om barnfattigdom i Sverige och bad den produktiva dramatikern Sofia Fredén skriva en pjäs om ämnet. De träffade barn i Skärholmen och diskuterade makt, pengar och klass. Pjäsens snabba scenväxlingar, nutidssvarta repliker och skräcköverdrifterna har det där som Simpsons kan ha, som gör eländet så groteskt att man måste skratta åt det fastän man vet att den verkliga världen på sina håll är ännu värre. Ensemblen är kanonbra, särskilt de unga, Katharina Cohen, Mike Almayehu och Mellika Melani.

■ ■Groteskt och rörande men mer småhemskt än storhemskt är Fredéns pjäs för de litet yngre på Dramatens Lilla Lejonkula, Ruttet – ett prinsessliv. Kungabarn kan också vara övergivna. Eugenie, Desirée och Eugene leker ensamma i slottsträdgården, sänker varann med elitistiska elakheter de lärt av föräldrarna. Eugene är för dum, Eugenie är för ful och desperata Desirée får inte tag i någon prins fastän hon är så duktig, lydig och lojal. Hon är inte tillräckligt speciell. Eugenie, spelad med underbar beskäftig energi av Hulda Lind Johannsdottir klättrar över grinden för att hitta en normal familj. Hon hittar inga, bara olika sorters knäppskallar.

Inga hammare, vare sig i Skärholmen eller på Lejonkulan. Men mycket stark teater!

Teater

Pia Bergström