Hems(k)öborna övertygar inte

Mikaela Blomqvist: Pröva att spela en pjäs nästa gång

Foto: Foto: Ola Kjelbye
Mia Höglund-Melin och Özz Nûjen i Strindbergs ”Hemsöborna” på Göteborgs stadsteater.
TEATER

Att gestalta eller berätta? Frågan kastas ut till publiken i andra akten av HemsöbornaGöteborgs stadsteater. Då har vi redan fått förklarat för oss att det är mycket svårt att gestalta. Strax skall vi få höra att det dessutom kan verka fånigt. Hemsöborna är den tredje romanklassiker som uppförs på stora scenen detta spelår och liksom tidigare ­Utvandrarna och Gösta ­Berlings saga för­litar sig Andreas Boonstras bearbetning och regi i hög grad på rent berättande.

Riktade direkt till publiken, i ansträngd dialog med varandra, eller från biktbås med videokamera berättar skådespelarna om vad som rör sig i deras huvuden och vad som ­händer på scen. När Özz Nûjens Carlsson ­anländer till scenograf Åsa Berglund Cowburns faluröda stugor presenterar han käckt sig själv: ett värmländskt yr­väder med höganäskrus om halsen, kommen till Hemsö för att hjälpa madam Flod att få ordning på gården.


Boonstra renodlar Carlsson som berättelsens Den Andre. Bredvid öborna i träskor och med otäcka hockeyfrillor är han en modern utböling i jeans och kavaj. Mia Höglund-Melin gör, utstyrseln till trots, en ­intelligent Madam Flod och är föreställningens stora behållning. Hennes son Gusten är i Anders Bergs gestalt däremot en dum, knivförsedd försvarare av skärgårdskulturen och passionerad uppviglare mot det skadliga, värmländska ­inflytandet.

Det antirasistiska anslaget skall strax göras än mer explicit när föreställningen bryts och Nûjen börjar agera ståuppkomiker. Eller ja, just vad som är Carlsson och vad som är Nûjen i denna mash-up av pjäs och krogshow är inte helt lätt att avgöra. Är det Carlsson som dyker upp på scen i blågul folkdräkt? Som håller ett brandtal riktat mot en viss parti­ledare? Som en­visas med att agera publikvärmare genom hela första akten?


Ett problem är också hur Boonstra för att driva igenom sitt antirasistiska perspektiv förlitar sig på den rasifierande blicken. Att svensk scen behöver breddas är självklart, men för mig framstår det som cyniskt att på detta sätt utnyttja någons mörka hy för att ­göra en poäng. Inte heller ­verkar användandet av den svenska låtskatten med Taube och Nationalteatern i vackra tolkningar av Daniel Lemma helt genomtänkt.

Att döma av publikens taktfasta handklapp bidrar det snarare till att ­cementera ett svenskt vi än att dekonstruera det. Och tja, om det nu är så svårt att ­gestalta: pröva att spela en pjäs i stället för en ­roman nästa gång.

ARTIKELN HANDLAR OM