Sång och dans i hemtjänsten

Barbro Westling ser en bekymmerslös show på Malmö stadsteater

Sandra Stojiljkovic och Susanne Karlsson i ”Fly me to the moon”.
TEATER

Två kvinnor i hemtjänsten, glada att ha ett jobb, men med tankarna på annat håll än på 80-årige Karl-Gösta som sitter ensam inne på toaletten. 

Nordirländska dramatikern Marie Jones Fly me to the moon följer brittisk komedis framgångsmönster. Igenkännbar social miljö, snurr på intrigen och hjärtknipande gott slut.

På Malmö stadsteater är Susanne Karlsson och Sandra Stojiljkovic helhjärtat Ljiljana och Frida, arbetarklass och malmöiter. Kevin säljer piratkopior av film och Frida försvarar friskt sonens företagaranda. Ljiljana är överlycklig att maken och arbetslöse snickaren blivit uttagen till tv:s ”Pointless”. Galghumorn ligger tätt på verkligheten. 

Det skrattas gott åt att kvinnorna är beredda att anstränga och gruva sig så mycket för att komma åt ynka sexhundra kronor var. Tänk att så lite pengar kan betyda så mycket. Att inte ha några hundra extra så att ungen kan följa med klassen till Liseberg. Publikens skratt bekräftar avståndet till de båda hemtjänstarna på scenen.

Regissören Maria Löfgren verkar ha varit bekymmerslös om perspektivet och förlitar sig på skoj och show. Efter en distinkt första akt segar det dock ut med disco, rullstol och liftrace, sång- och dansnummer och en fånigt återuppstånden Karl-Gösta.

”Han dog men det var inte vi som dödade honom”, påminner Frida och Ljiljana varandra. Det är helt och fullt sant men det som talar är skuldbördan som kommer med att ­vara fattig. Haha?

ARTIKELN HANDLAR OM