Kärleken segrar till slut

Amelie Björck ser ”Fäder och söner” på Dramaten

Foto: Sören Vilks
Elin Klinga och Hannes Meidal i ”Fäder och söner”.
TEATER

Med ”Fäder och söner” lanserade Ivan Turgenjev termen ”nihilism”. I romanen från 1862, som Brian Friel slimmat till ett drama, konfronteras den äldre tidens kulturella aristokrati med unga ideologers destruktionsvilja. Mot det fördömda, befintliga samhället ställer pjäsens unga män den blanka utopin – här finns alltså ett stoff som börjar pyra med varje historisk våg av fanatism.

I Runar Hodnes välbalanserade och vackra uppsättning har studenterna Arkadij och Bazarov halvrakade skallar och militärkängor när de en het sommar besöker den förres storfamilj på datjan. De liknar två unga nationalsocialister – men det är en subtil samtidskrok. Miljön andas annars drömskt 1800-tal, scenen ramas in av jalusier som låter ljuset spela vackert över salong och hökärvar.

Bredvid Hannes Meidals Basarov framstår husets son Arkadij (Otto Hargne) som en ännu räddningsbar wannabe. Läkarkandidaten Basarov har på ett helt annat sätt definierat sina kroppsliga och ideologiska gränser. Meidal är bra som mörk magnet, hans hållning skulptural, bara ett darrande ben vittnar om otåligheten när han tvingas lyssna på herrskapets anekdoter. För honom har deras onyttighet – intresse för språkkunskaper, musik och kärlek snarare än hård politik – fördärvat landet.

Precis som senare hos Tjechov bär varje figur i galleriet på sin tragik, börda eller nåd. Många borde nämnas. Dramat saknar på ett demokratiskt sätt centrum, den ideologiska dualismen förvirras fint av ett rent epidemiskt kärlekstema.

Johan Holmbergs dandy Onkel Pavlov blir den löjligaste men också mest storslagna karaktären, med sin tjusigt burna livssorg. Också Arkadijs far är i sin andra blomning en älskvärd figur. Magnus Roosmann har alltmer börjat likna Sven Wollter i röstbehandlingen, han nästan sjunger fram vissa repliker.

Elin Klingas rika änka Anna, som får Basarov att snudda vid kärlekens möjlighet, är ännu ett välgjort drama. Klinga har lätt för detta pansar, bakom vilket man anar en eld som kunde flamma i fantastiska färger.

Turgenjev kritiserades för att vara snål mot de samhällsförändrande unga krafterna. Så lät han också Basarov dö en mycket nesligare död än vad Friel gör i sin adaption. Ingen kan säga att det är politiskt korrekt att som här låta en fanatisk hatare dö som folkhjälte. Samtidigt är det något trösterikt med hur Basarovs hårdhet mals ner som mjöl på datjan. Den sätter inga spår.

Slutscenerna visar hur allt fortsätter som det alltid gjort, eller bättre. Med överseende mellan människor. Med kärlek och med välgörande glömska.

ARTIKELN HANDLAR OM

Dramaten

Teater

Scen