Beethoven i en bevingad dans

Cecilia Djurberg om ”Alae” på Dansens hus i Stockholm

Foto: Chrisander Brun
Ida ”Inxi” Holmlund i ”Alae” på Dansens hus i Stockholm.
TEATER

För ungefär två år sedan gjorde koreografen Örjan Andersson en fin danstolkning av Bachs Goldbergvariationer. Jag beskrev det verket som en ”animerad konsert”, då det präglades av en fysisk interaktivitet mellan dansarna och musikerna i stråkorkestern Scottish Ensemble som medverkade på scenen. I sitt nya verk Alae – som turnerat i Sverige och nu nått Dansens Hus i Stockholm – tar Örjan Andersson konceptet med att integrera musik, musiker och dansare vidare.

”Alae” är latin för ”vingar” och den här gången har Andersson teamat ihop sig med den fantastiska konsertpianisten Per Tengstrand och placerat hans flygelvinge i blickfånget på scenen.
I en helgjuten scenisk komposition, där ljus och rökeffekter dimrar fram ytterligare stämningar, får Tengstrands underbara tolkningar av Beethovens pianosonater expandera i de tre dansarnas kroppar i ett både vackert och intressant, musikaliskt och fysiskt, samspel. Fjäderlätta steg och smekande rörelser varvas med klatschiga smällar och klampande. En koreografisk matchning av pianistens dansande fingrar över tangenterna, och därtill koreograferade fingrar på kroppar. Gränsen mellan scenkonst och pianokonsert, klassiskt och samtida suddas ut.

I den aspekten kommer dansaren Ida Inxi Holmlunds hiphoptekniker särskilt fint till sin rätt, som i hennes ledmjuka, poppingpräglade solo till stycket som av Strindberg fick det bevingade namnet Spöksonaten, liksom när hennes kropp gestaltar pianosträngens vibration. 

ARTIKELN HANDLAR OM