Kvinnor som avskyr varandra

Hyllad roman når inte riktigt fram på scen

Av: Barbro Westling

Publicerad:
Cecilia Lindqvist och Sandra Stojiljkovic, samt i bakgrunden Lukas Olde Monnikhof i ”Sidonie & Nathalie”.
Foto: Emmalisa Pauly
Cecilia Lindqvist och Sandra Stojiljkovic, samt i bakgrunden Lukas Olde Monnikhof i ”Sidonie & Nathalie”.

Sigrid Combüchens roman Sidonie & Nathalie hyllades 2017 och flera kritiker ansåg den vara hennes bästa. I helgen hade den premiär på Malmö stadsteater.

Den handlar om två franska kvinnor på flykt genom Hitlers Tyskland. Berövade allt, på väg norrut, möts de på närmare håll då en dansk skeppare smugglar dem över Öresund till den skånska kusten.

Inga briljanta Ferrante-väninnor precis, snarare avskyr de varandra från början, komna som de är ur skilda samhällsklasser. Men flykten och utsattheten har de gemensam, den håller dem samman, den får dem att trots allt hjälpas åt.



Karin Parrot-Jonzon har bearbetat texten, en föga avundsvärd uppgift. Combüchens särpräglade språk för ju läsaren så ytterst nära personernas erfarenheter och inre, hur låter det enastående sig överföras till repliker och dramatik? Parrot-Jonzon har valt att troget hålla sig till historien från andra världskrigets slut och att regissera med fokus på handfast sceniskt berättande.

Ensemblen sitter uppradad på stolar mot tygfondens disigt färgskiftande kustlandskap, beredda att rycka in när förloppet så kräver. En snäll stins, en kåt herrgårdsson, en rekorderlig fru Hansson i Höör.

Det blir många och korta scener som ska visa kvinnornas flykt och deras skilda sätt att hantera en osäker tillvaro. Musiken bygger upp stämningar och till de spelade scenerna fogas en Läsare (Kerstin Andersson) som kommer med upplysningar och kittar samman delarna. Problemet är dock att det hela riskerar fastna i en redogörelse av bara yttre handling.


Trots att titelrollerna görs av Cecilia Lindqvist och Sandra Stojiljkovic, båda skulle lätt kunna hålla publiken fångad med en manualtext, vill föreställningen som helhet inte riktigt komma loss och växa sig ur berättandets skal.

Visst är Lindqvists Sidonie tydlig, robust, tacksam och folklig, i tillfällig tjänst som kallskänka och i glädje över den egna lilla vrån. Stojiljkovic gör Nathalie mer krisartad, bortvänd, kontaktlös förutom då hon lever ut sin sexualitet. En överklasskvinna som i kriget mist make och tre barn hanterar situationen med andra önskemål för egen del. Och ger blanka fan i om de kallar henne luder.

Man behöver absolut inte ha läst Sidonie & Nathalie för att kunna ta till sig den koncentrerade teaterföreställningen på dryga 90 minuter, däremot föredrar jag för egen del boken framför teatern denna gång.

Publicerad:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

ÄMNEN I ARTIKELN