Mellan räddning och undergång

Amelie Björck ser Uppenbarelsen på Dramaten

Foto: SÖREN VILKS
Rebecka Hemse och Shanti Roney i Uppenbarelsen.
TEATER

”Uppenbarelseboken” heter ”Apokalypsis” på grekiska. Det kan vara nära mellan räddning och undergång ibland. Det som för den ena är en akt som ska rädda världen kan för den andra öppna helvetesgapet.

Det är lätt att tänka ”självmordsbombare” i anslutning till den här tematiken, men Mattias Andersson vidgar planen. Med ett short cut-grepp han jobbat med sedan 90-talet korsklipper han tre berättelser som har med kallet från ovan att göra – från gud, psykosen, drogen, hoppet, ofta oklart vilket.

I programmet görs en poäng av Anderssons rörelse från dokumentära intervjutexter (som i mental stage-projekten) tillbaka till ett eget skrivande. Men också denna nyskrivna text ekar oupphörligen av andra – Bibeln, Woyzeck, Hamlet, Pulp fiction.


Den mest utmejslade av de tre berättelserna är hämtad från Tarkovskij-filmen Offret, i vilken en man får en religiös kallelse att rädda mänskligheten mot ett personligt offer. För att uppfylla kallet ligger han med en utstött kvinna samt tänder eld på sitt hus.

Shanti Roneys veka, medelålderskrisande rollfigur behöver aldrig tända på, hans hustrus (Rebecka Hemse) bottenlösa förakt för hans ”offer”, att ha sex med en tiggarkvinna i ett soprum, fulländar just samma ”offer”. Förövaren förnedras.

Hemses och Roneys återiscensättning av soprumsakten med honom i offerposition blir dramats starkaste vridmoment. Och inte bara hustrun utan även den av mannen och gud (?) hårt prövade tiggaren Maria (Nadja Weiss) får agens – en berikande intervention i Tarkovskijs martyrmotiv.

Maktväxlingen offer/förövare återkommer som ofta hos Andersson. I den andra berättelsen baseras de två pundarbröderna på Kain och Abel, fast det till sist blir den gudssedde som mördar sin bittra storebror (Alexander Salzberger, livsfarligt brinnande). Den tredje berättelsen där en vapensamlande 17-åring utmanar sin kontaktperson ter sig trots fint positionsspel mindre originell.


Återvinningen av text i dramat är kongenial med längtan efter återfödelse ur olika sorters meningslöshet. Charlie Åströms scenografiska sophav av returflaskor med förhoppningsfullt färgglada lock men utan etiketter förstärker symboliken. Återvinningsbara kärl men utan (pant-)värde – ecce homo.

Rytmen är tajt och frågorna stora nog. Men det komplexa stoffet snarare sprids än samlas bland alla symboler, speglingar och intertexter. Vi stannar i ett limbo fullt av halvsmälta tankar som svår­ligen låter sig fångas, vare sig av känslan eller intellektet.

ARTIKELN HANDLAR OM