Ulla Kassius

Fenomenalt sammanbrott

Av: 

Amelie Björck

TEATER

Amelie Björck ser teater när den är som bäst

Eva Rexed som Myrtle i ”Premiären" på Moment teater i Stockholm.
Eva Rexed som Myrtle i ”Premiären" på Moment teater i Stockholm.

Två av de häftigaste föreställningarna i Stockholm just nu kretsar kring kvinnor som vägrar spela sina tilldelade roller. På Dramaten stångas Hedda Gabler i Anna Petterssons knivskarpa regi. I Gubbängen har vi Myrtle, skådespelardiva och huvudperson i John Cassavetes filmdrama från 1977 The opening night, eller Pre­miären som den heter på moment:teater.

Där Hedda iskallt ställer sig vid sidan av den förväntade hustrurollen är Myrtles situation mer komplicerad. För henne imploderar liv och teater i en enda åldersparanoid roll­röra när hon får till uppgift att spela en äldre kvinna, kalkerad på den ständigt närvarande, svartkantade dramatikern (Anna Wallander) som får härbärgera rätt mycket av divans självförakt.

Ulla Kassius har talat öppenhjärtigt om det mödosamma i att efter fyra decennier som scenograf ta på sig även regissörsrollen. Men kanske är det just kombinationen av stor teatererfarenhet och liten regi­vana som välsignar föreställningen. Den känns både färdig och ofärdig, genomtänkt och vild. Som en balansakt mellan det pinsamma och det geniala – och med den häftiga känslan att det är publikens respons som bestämmer hur det går.

Kassius placerar åskådarna bakom scenen på den fiktiva teatern. Repetitionerna döljs av en masonitvägg men filmas och projiceras på densamma med ett trendigt grepp som fungerar hyfsat bra. Det vi ser live är skådespelarnas uppladdningar och väntan på en Myrtle som är sen eller får spel.

Eva Rexed är med sitt harkrankigt osköna kroppsspråk fenomenal som denna kvinna mitt i sammanbrottet. I en scen som repas gång på gång förmår hon sig inte att ta emot sin proffsiga motspelares (Ludde Hagbergs) manusenliga örfil utan brakar ihop innan den ens är utdelad. Repliker hon föraktar förvandlar hon till underliga språkfoster som liksom spottas ur mungipan. Hon kan bara inte förmå sig att vara duktig.

De rödlila strumpbyxorna blinkar till punkigare revoltörer som Pussy riot-kvinnorna – och regissören i teatersällskapet, som härligt nog spelas av moments ledare Andreas Boonstra, är förvisso mansplaning-patriarkat så det räcker. Men det är något befriande ocoolt över denna Myrtle. Hennes paranoida kamp har politiska implikationer, men är ful snarare än storslagen.

Slutet där Rexed som en dyngrak Myrtle går in i och släpar runt på en stege under ensemblens trötta bläng är förunderligt nog både hennes fall och seger. Hon som längtat efter att få vara rolig på scen är det äntligen.

Jag tjuter av skratt inte bara över slapstick-bravuren utan över hur vi kan se ut när vi bär våra kors rakt igenom smärtan. Allt vi gör för att överleva dem vi är och blir med åren. Allt som står på spel i livet – och teatern när den är som bäst.

ANNONS EXTERN LÄNK

Njut av en god bok i sommar – Prova BookBeat gratis i en månad!

BookBeat.se

Publisert:

Teater

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Ulla Kassius

Andreas Boonstra

Teater