Medborgarfostran på Backa teater

avMikaela Blomqvist

TEATER

Mikaela Blomqvist ser ”A Clockwork Orange” möta Spice Girls

Foto: OLA KJELBYE
Isabela Duarte Nilsson, Ylva Gallon och Karin de Frumerie i A Clockwork Orange som spelas på Backa teater i Göteborg.

Inledningsvis för Backa teaterns uppsättning av A Clockwork Orange närmast tankarna till Orange is the new black. Pjäsen börjar i fängelset där fyra tonårstjejer, likt ett ungdomsbrottslingarnas Spice Girls, presenteras och placeras, iförda grå mjukisdressar, på anonyma landstingsstolar. Så lär ju också tv-serien vara vida mer bekant för teaterns ungdomspublik än Anthony Burgess roman eller Stanley Kubricks film, där ligisten Alex i en förvriden samtid omvänds till det goda genom den fiktiva behavioristiska Ludovicometoden.

Strax blir det dock klart att regissör Tereza Andersson lika lite som sina föregångare eftersträvar ren realism. Publiken är smart placerad i ett litet panopticon på två våningar, där järnstänger skymmer sikten utöver det kala och trånga scenrummet. Två kostymklädda män som fungerar både som instruktörer och berättarröster förklarar upplägget för oss: de fyra brottslingarna skall spela A Clockwork Orange, och genom att göra det skall de omvändas från våldsamma till skötsamma medborgare.

Alexs omvandling har såldes lyfts ut och blivit ramberättelse för pjäsen. Som sådan får den dessutom en medlande funktion där ungdomspublikens eventuella invändningar föregrips av de fyra ungdomarna på scen. Isabela Duarte Nilssons, Karin De Frumeries, Ylva Gallons och Emelie Strömbergs flickor spelar till en början upp pjäsens många våldsscener med road iver och manus i handen. Speciellt imponerar Ylva Gallon som gör sin Valy (som i sin tur spelar Alex) otäck och oberäknelig, utan att vara hård. Efterhand fogas pjäsens två nivåer ihop och gränsen mellan vad som är allvar och vad som är spel suddas ut. Alexs ryskinfluerade slang, med ord som bratva, britva, deng och dobra får markera skiftet när det slutar vara otympligt och obegripligt och alltmer framstår som självklart.

Tereza Anderssons uppsättning rör sig på så sätt snyggt och smidigt mellan verklighetens ungdomsvåld och fiktionens stiliserade uttryck av detsamma. Men när de fyra flickorna vid pjäsens slut mycket riktigt har blivit vaccinerade mot våldet är det ändå oklart hur. Har de övat upp sin empati genom pjäsen i pjäsen? Och förväntas vi i publiken ha uppnått samma effekt? Nej, någon äkta Ludovicometod rör det sig inte om här. Men så befinner vi ju oss inte heller på en uppfostringsanstalt utan på en teater. Och en sak gör regin tydligt, att som teater gör sig A Clockwork Orange utmärkt.

ARTIKELN HANDLAR OM