Det ska fan vara kvinna

Cecilia Djurberg ser ”Isjungfrun” på Victoria Benedictsson-festivalen

avCecilia Djurberg

Foto: Roland Söderberg
Iwa Boman som Victoria Benedictsson i Isjungfrun av Cecilia Sidenbladh på Strindbergs intima teater

På Strindbergs Intima teater fortsätter festivalen till Victoria Benedictssons ära (till 7/4). I den lilla foajén ordnas quiz innan föreställningarna och publiken som kommit till festivalens andra premiär Isjungfrun verkar kunna mycket om författarens liv och verk. Många känner redan till att Strindberg ska ha inspirerats av Benedictssons livsöde för sin Fröken Julie. Hans intima teater blir nu en passande, platsspecifik ram för Cecilia Sidenbladhs nyskrivna monolog, som går i dialog med Strindberg och hans sorgespel.


Scenen är det hotellrum i Köpenhamn där Benedictsson spenderade sina sista dagar i livet. I skrivbordslådan ligger rakkniv och pistol, och schäslongen bäddar för passion. I Benedictssons svarta långklänning med nutidsflirtande rosett i halsen, återberättar Iwa Boman författarens tankar och reflektioner. Precis som Förbjuden ingång, som också spelas på festivalen, handlar det om livsledan och förbannelsen i att vara kvinna med utgångspunkt i dagböckerna.

Men Boman tar i Lena Söderbloms regi en mer realistisk väg. Fokus ligger här på affären med Georg Brandes, som vissa tolkat som bidragande till Benedictssons livskris. Han som tänder på isjungfrur och har många älskarinnor, som en äkta kulturman. ”Tänk att jag hängt upp mitt liv på den här mannen!” utbrister Benedictsson och Iwa Boman växlar lika elegant mellan Benedictssons och Brandes röstlägen, som mellan hennes tro på trohet och vilja att vara laglös.

ARTIKELN HANDLAR OM