Ironisk tragedi i krisande storföretag

Liv Landell Major om en godartat förvirrande pjäs

avLiv Landell Major

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: OLA KJELBYE
Karin de Frumerie i ”Vem är Schmitz?” på Göteborgs stadsteater.

Stadsteatern i Göteborg väljer att spela Lukas Bärfuss svalt surrealistiska Vem är Schmitz? i tolkning av ungerska Ildikó Gáspar. Upplägget i sig är ett välkommet långfinger mot de reaktionära krafter som vuxit till sig i Europa det senaste decenniet. Gáspar är en obeveklig retsticka till regissör, med skarp blick för samtidens narcissism och total avsaknad av politisk ängslighet.


Det konstnärliga teamet har jobbat fram en särpräglad estetik som ramar in ett expressionistiskt drama om globalisering, makt och kön. Scenen är en personalmatsal med humoristiska detaljer och närmast filmisk fernissa. Den befolkas av en hierarki människor på ett storföretag, som fått en internationell kris att hantera. Mer framgår inte, men den som har läst programbladet förstår att allt hänger på en skör tråd. Räddaren i nöden blir den tystlåtna transpersonen Schmitz, uttrycksfullt spelad av Karin de Frumerie.


Ensemblen är tät, och har svetsats samman genom närmast koreografisk regi. Fredrik Evers som uppblåst VD har perfekt gubb-karisma, Emelie Strandberg fantastisk som Schmitz äkta hälft, med klassisk teateraccent och deprimerande lugg. Hennes hasande gångstil hade lätt kunnat förvandlas till en egen föreställning. Victoria Dyrstad gör ett tragikomiskt porträtt som Schmitz tonårsdotter, som sms-träter och till sist dumpar sin destruktiva nätdejt.


Vem är Schmitz? är en svårtillgänglig pjäs utan tydliga ramar, och materialet sväller ofta över alla kanter. Den som kommer till teatern för en traditionell berättelse kommer att bli förvirrad, kanske irriterad. Det som bjuds är ett abstrakt, ganska långsamt och ironiskt drama som spretar åt alla håll, vilket inte betyder att upplevelsen är obegriplig för en mindre teatervan publik. Däremot krävs framåtlutade åskådare som vill pussla ihop skeenden, acceptera diffusa roller och inte har behov av att ”förstå”.

I min personliga bok hade helheten behövt bantas för att få fram den nerv som ibland glimmar till. Men det är hoppingivande att en institution som stadsteatern gör plats för konstnärer som går emot de vindar som blåser i delar av Europa.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM